Hela den här dagen har varit märklig. Oväntad. Omtumlande. Förvirrande. Tankarna har farit runt. Paniken irriterat i magen. Glädjen pirrat i bröstet.

Jag känner mig stressad och lugn på samma gång. Lätt panikslagen varvat med självförtroende. Oro och osäkerhet utblandat med en dos jävlar anamma.

Alla tankar. All oro. All glädje. All småpanik. Tillsammans motar de John Blund som knackar ivrigt på dörren. Men tankarna släpper inte in honom. De planerar, funderar, oroar sig och försöker komma på hur allt kommer att bli.

Jag vill bara få mig själv att tro på orden. Lita på dem fullt och helt. Mota bort oron och osäkerheten.

Men det är svårt.... Nu ska jag försöka släppa in John . Han är behövlig och välkommen. Godnatt.

För ganska så exakt ett år sen åkte hela familjen på en överraskningsresa. Jag och syster hade planerat och donat i över ett halvår för resan som vi gav våra föräldrar i 50 årspresent. En vecka på hemlig ort med hemliga aktiviteter.

Vi begav oss till Marielyst i södra Danmark för en veckas avkoppling. Ett fantastiskt hus med bastu, bubbelbad, braskamin, biljardbord, tv-spel och promenadavstånd till havet. Vi hyrde cyklar, grillade, åkte på utflykter, sov mitt på dagen, åt danska wienerbröd, spelade spel och bara tog det lugnt. Det var rekreation på hög nivå! Just nu längtar jag tillbaka!

Höjdpunkten på resan var Möns klintar. En fantastisk plats! Vita kalkklippor som stupade rakt ner i ett turkost hav. Solen som glittrade. Vackra stenar att plocka. Underbart!

https://cdn1.cdnme.se/1988815/7-3/pic_515e6eaa9606ee34bf5e8a6f.jpg" class="image">

Jamen efter lite allt möjligt faktiskt....

Jag längtar efter att få byta ut vinterjackan mot min fina skinnjacka som jag ångestfyllt köpte förra våren. Jag vill byta ut vinterskorna mot tunna ballerinor. Näsan längtar efter att få känna tyngden av ett par solisar. Huden efter varma solstrålar.

Jag längtar efter att få grilla i bersån och sitta där och dricka vin med fina vänner tills det mörknar. Jag vill sitta på en uteservering med en drink i handen. Äta röda gubbar med vaniljglass till. I massor! Varje dag!

Jag längtar efter att få ligga i solen och sen ta ett bad när värmen blir för påträngande. Kanske ligger jag där i solen med en bok vars handling helt går att lista ut bara genom att läsa på baksidan. Men hjärnan bryr sig inte utan njuter av att bara koppla av. Jag längtar efter att sitta på en uteplats och spela kort till inpå småtimmarna. Osminkad, ofixad och med solbränd hy som liksom stramar när jag skrattar.

Jag längtar efter staden i mitt hjärta - New York. Jag vill känna pulsen, folket, atmosfären. Shoppa när andan faller på. Jag längtar efter att gå på Whole foods och kolla på perfekta staplar av tomater, äpplen och paprikor. Kanske köpa med en god sallad och äta i solen. Jag vill pipa in på starbucks och köpa en iced vanilla latte eller en ice Tea lemonade och surpla på samtidigt som jag känner mig liten bland alla höga hus. Jag längtar efter att strosa i ett soligt och grönt central park. Jag längtar efter att äta Pinkberry och dricka drinkar.

Jag längtar efter sol, värme, sommar, resa och allt vad det innebär. Ge mig nu för min längtan är stark!

Dygnet borde ha fler timmar och veckan fler dagar. Det önskar jag mig i julklapp!!

Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Ibland för höga. Eller ja.... Alltsom oftast för höga. För mig är det bra! Oftast..... Då pressar jag mig själv lite, lite till för att nå högre, längre, bättre. Så har jag alltid tänkt.

Ibland blir kraven på mig själv för mycket. De blir stressande och tunga att bära på mina små axlar. Ibland känner jag att jag inte räcker till. Men är de där kraven väl satta är det svårt att sänka dem. Då får jag snällt gilla läget och försöka även om det kan kännas både tungt och jobbigt.

Men... När kraven finns där och jag sen presterar, levererar och visar att jag bannemej kan.... Ja då för kraven bara med sig något gott! Då sitter jag där med lyckan sprittandes i kroppen, med ett leende jag inte kan sudda bort och med en svag stolthet i bröstet.

Stoltheten har alltid varit den tuffa biten. Att faktiskt berömma mig själv, säga att jag är bra och sen bara njuta av framgången. Många gånger höjer jag raskt kraven och tänker: jamen jag kan ju faktiskt ännu bättre! Jag har blivit lite bättre. Kanske för att jag har blivit pressad till det av såna som ser det jag gör. Som tycker att jag faktiskt borde ge mig själv cred för det jag gör. Så nu tillåter jag mig själv att njuta och känna stolthet innan jag höjer ribban.

Just idag är en dag då jag nådde ett mål. Ett stort mål för mig och lyckan var total. Lättnaden likaså. Tårarna av glädje brände bakom ögonlocken och för en sekund eller två.... Nej faktiskt längre än så... Ja då kände jag stolthet! Över mig själv. Över att det jag kämpat och slitit som ett djur för faktiskt kan bli verklighet. Över att lilla, lilla jag faktiskt kan.

Så idag väntar jag med att höja ribban och kraven. Jag är väl värd en tid för att smälta och berömma. För fasen vad jag kan vara grym!

Trevlig helg på dig!!

Jag gillar den inte. Förkylningen som börjar inta min kropp. Det började i söndags. Fortsatte i måndags. Besvärade mig igår. Fortfarande här idag. Halsen, huvudet och näsan. Hängig.

Ibland när jag blir förkyld försvinner rösten. Helt. Borta. Jag har känningarna. De fanns där redan igår kväll. Än så länge har jag inte pratat idag så jag vet inte om rösten håller.

Något slog mig i morse. Glassen. I söndags när jag kände mig lite halvhängig blev jag så otroligt sugen på glass så jag åt glass. Efter det kom halsontet. Under natten blev det värre. Så nu ställer jag mig frågan - är det glassens fel?

Nej jag har inte trillat av pinn. Bara prioriterat annat.

De senaste två veckorna har jag förstått hur beroende man är av el och hur bra det ändå går att klara sig utan den.

Förra måndagen (snart två veckor sedan) fick min dimmer i vardagsrummet fullständigt spatt sisådär 07.10. Lagom tills jag skulle gå till bussen. Den dimmade upp lamporna på max, lamporna började blinka frenetiskt och sen dog dimmern. Dock inte lamporna. Enda möjligheten att få släckt minidiscot var att skruva ur proppen.

Så i 1,5 v levde jag utan ström i vardagsrum, badrum, hall och delar av köket (bänkbelysningen, fläkten och diskmaskinen). Det var mörkt. Speciellt när jag skulle duscha. Sovrummet blev rummet där jag bodde. Jag satt i sängen och sminkade mig. Jag satt i sängen och åt frukost. Jag satt i sängen och tittade på playkanalerna i telefonen. Men jag klarade mig. Ganska bra faktiskt!

I onsdags fick jag strömmen tillbaka och ja.... Det var rätt skönt ändå.

Igår hade vi årets roligaste dag på jobbet - eventet Tusen och en natt! Två timmars extraöppet på kvällen med erbjudanden, artister på scen, spådamer och ett Allum pyntat i orientaliska saker. Alla var laddade. Redo för en toppenrolig dag.

Klockan 14.00 går strömmen. Ordentligt! Allt utom nödvelysningen var stendött. En timme senare utrymdes centrat på kunder eftersom nödbelysningen släcktes och vi i personalen satt där i mörkret och väntade. Jag handlade mat på kredit i brist på pengar och ström. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. I bäckmörker. Fram till en sportaffär drog fram ett gäng pannlampor som folk sprang runt med.

Runt 18.30 kom beskedet. Alla stänger och går hem. Eventet är inställt. Besvikelse. Djup besvikelse.

Vid 19.30 hade jag (läs: tre hjälpsamma män) fått ner gallret manuellt och jag kunde åka hem. Snopen, besviken, arg och ledsen.

Tänk ändå vad beroende vi är av ström. Hur allt liksom bara slutar att funka när den försvinner. Hur hela samhället liksom är uppbyggt för att elen ska funka. Men.... Vi klarar oss ändå rätt ok när den försvinner. Vi blir kanske bara lite chockade, besvikna och handikappade.

Bilden visar statusen på Allum ca 18.00...

Oktober och hösten är här. Imorgon är det en månad sen vi åkte till New York. Ofattbart! Konstigt!

Min traditionella och årliga hösttröttthet har kickat in på allvar och det känns stundtals som att jag går runt i någon form av dvala. Tunga ögonlock, seg kropp, mosig hjärna.

Det är det här med ljuset. Eller snarare bristen på det. Mörker. Jag har egentligen inga problem med de mörka kvällarna. Då ska jag ändå krypa ner och sova och jag sover bättre när det är mörkt.

Nej det är det här med mörker på morgonen. Det är det jobbiga. När klockan ringer är det mörkt ute. Nästan helt svart faktiskt. Kroppen vill inte riktigt vakna. Inte riktigt förstå att nu är det morgon och dags att kliva upp. För kroppen känns det som mitt i natten.

Varje år samma sak. Varje år samma förvåning över denna trötthet. Att jag inte lär mig?!

Men jag tänker framåt! Efter jul vänder det. Då blir det ljusare och snart är det vår igen. Japp så tänker jag! Fram tills dess går jag runt i min dvala. Och så tänker jag på solen.

Står i Brunnsparken och väntar på bussen. Smarta lilla jag glömde att hoppa av på Vasaplatsen och missade därmed bussen hem. Menmen.

Då passar jag på att visa favoritjeansen från förra inlägget i en annan färg. En gråaktig färg som jag först var lite tveksam till men som jag nu gillar väldigt mycket! De är lite flammiga och gråblå. Låter konstigt men är snyggt!! Skulle ha köpt ännu fler tvättar men det är lätt att va efterklok!!

Snygga jeans är enligt mig det absolut svåraste att hitta! Det är så många kriterier som ska fyllas för att de ska klassas som snygga - fin tvätt, rätt modell, tajta men jag ska ändå kunna röra mig (tjena att mäta barnskor om man inte kan sätta sig på huk!), inte för långa i benen (ja det går att lägga upp men jag tar mig aldrig för att göra det), snygg passform, framhäva former (läs: inte trycka ut små bullar vid sidorna eller magen), sköna.... Listan är låååång!

Än så länge har de där perfekta jeansen lyst med sin frånvaro. Jag har köpt x antal som har uppfyllt några av kriterierna men långt ifrån alla. De har till slut blivit liggandes och till slut bortglömda. Det är tråkigt för jag tycker att jeans är så snyggt! På alla andra utom på mig.

Så när jag och min syster åkte till New York bestämde jag mig för att det bannemej var dags att hitta dem. Jeansen för mig. Jag googlade runt lite och kom fram till att en modell som verkade omtyckt var Levi's curve id. En modell där de mätte fram ens kroppstyp och sen gick man efter den snarare än storlek. Perfekt! Kanske kan det finnas ett par för mig? Jag var ändå tveksam.

På plats i det stora äpplet letade vi oss till en Levi's butik och jisses vilken hjälp vi fick! Tjejen i butiken mätte och letade. Sa att jag var Demi curve, vilket enligt henne betydde en perfekt proportion från midjan och ner. Ehhhh?! Är det jag? Jag som aldrig hittar jeans som både passar i midjan och kring ben och rumpa. Upp till bevis!

Tjejen plockade fram olika tvättar och storlekar och döm av min förvåning när jag knödde ner mig i en storlek 26 (26?! Jag har inte 26 utan 28 eller 29 protesterade jag). De satt som ett smäck! Tajta som tusan men jag kunde enkelt röra mig. Lagom långa. Framhävde former. Perfekt passform på både midja, rumpa och lår. Inga bullar som producerades i sidan eller vid magen. Sköna, bekväma, snygga!

Så jag slog till på tre par. Japp! Bäst att passa på! De kostade knappa hälften mot hemma så varför inte passa på?!

Numera äger jag alltså tre par perfekta jeans. Jag älskar dem! Jag säger vara Levi's curve id! Testa!

Åh vad det tar emot! Jag vill verkligen inte packa och åka hem utan stanna kvar. Bara några dagar till.

Det har varit en underbar vecka med god mat, shopping, sol, central park-häng och promenader. Än en gång kan jag konstatera att jag älskar den här stan! Jag längtar redan hit igen trots att jag inte har åkt hem än.

Men nu är det snart över för den här gången. Tråkigt men sant. Jag hoppas på att få komma tillbaka snart! Men innan hemfärd ska det packas, sovas och sen några sista timmar i favvostaden.

Så... Godnatt så hörs vi på svensk mark igen!

Njuter till fullo av älskade New York! Här är varmt, mycket folk, god mat och dryck och riktigt bra shopping! Kanske lite för bra.... Mitt kort har rastats ordentligt och då har vi ändå ett par dagar kvar.

Det märks att jag shoppar med min syster för plaggen går i hennes färgskala - grått och svart. Och så lite inslag av smaragdgrönt (ÄLSKAR verkligen den färgen!) och vinrött. Varenda inköp känns helt rätt och det känns skönt för samvetet.

Vad har det då blivit (so far)?! Tre par jeans - mörkblå, svarta med grå sömmar och gråblå (jag säger bara Levi's curve id!!! Sicka jeans!), tre t-shirtar, fyra blusar, två stickade tröjor, ett skärp, två halsband, smink, underkläder, en väska, mobilskal och en nyckelring. Lite smått och gott med andra ord!

Nu väntar de sista två dagarna innan det är dags att bege sig tillbaka hem till kyla och jobb (vill inte åka hem redan!!), men först kvällen då det vankas mexikansk middag!

Jag har under de senaste månaderna utvecklat en vana, ovana... Kalla det var du vill! Det började som ett misstag som jag råkade göra några gånger och till slut upptäckte jag att det var rätt rofyllt så nu gör jag det utan att tänka på det.

Vad pratar jag om? Jo..... Jag sitter med ifånlurarna i öronen utan att sätta igång något att lyssna på. Första gångerna bara blev det så! Jag satte i dem för att jag skulle lyssna på radio, men glömde helt enkelt att sätta igång den. Sen hände det några gånger till och för ett tag sen upptäckte jag att det är rätt rofyllt att sitta med lurarna i öronen. Man stänger liksom ute allt och kopplar av även om det inte är någon musik. För det är inte alltid jag orkar lyssna på något. Men genom att ha dem i stänger jag ute lite av allt annat ljud runtomkring. Perfekt!!

Ja, det är nog ett märkligt och onormalt beteende, men jag tänker fortsätta med det!

Det är en trött lördag idag! Gårdagen blev inte alls som tänkt. Ledig dag blev halvdag på jobbet. Träning fick ställas in. Tvätt bokas om. Packning skjutas på. Men det blev mysig fika och runda på stan med S och L följt av sämsta massagen ever. Sen var planen mat, tvätt, städ och pack. Slutade med ett fyra timmar långt telefonsamtal med M. Allt från jobb till livets tuffa utmaningar betades igenom och det var ett givande samtal. Det är härligt när en oväntad kollega kan bli en bra vän. Tvätten blev i alla fall halvklar. Väskan ekar fortfarande tom.

Idag är det heldag på jobbet som står på schemat. Försöker peppa mig med energi med god fruitbooster med mango och mynta. Mumsigt!

Jag fortsätter med färgade byxor och idag föll det på ett par smaragdgröna. Jag älskar den här färgen! Snyggt att matcha med svart. När kylan kommer ska jag även matcha med stickad tröja i korall. Eller kanske röd?