Håller du inte med? Jag älskar det! När jag tränar får jag (oftast i alla fall) ett slags lyckorus genom kroppen och efteråt mår jag bara så bra! Bäst är det när jag verkligen har fått ta ut mig till max. Sådär så att kroppen nästan säger stopp. Till exempel när jag går på ett spinningpass som är sådär rysligt jobbigt så att det nästan känns som att jag ska trilla av cykeln när timmen har gått och svetten droppar från huden. Eller när jag sätter en step up-koreografi och jag kan tuta och köra som värsta dansösen (nja... Jag ser nog inte ut som en, men kanske känner mig som en.). Eller när musklerna skakar av trötthet efter ett tungt skivstångspass. Ett skivstångspass där jag gärna har ökat lite på mina vikter eller klarat en repetition mer än veckan innan. Eller när jag lyckas pressa ner kilometertiden och/eller klarar några kilometer till när jag löptränar. Det är lycka! LYCKA!

Du kanske tycker att jag är knäpp, konstig eller märklig som känner såhär... Att jag har en sned och konstig syn på vad lycka är. För hur kan en människa bli lycklig av att ta ut sig så att hon bara vill lägga sig på marken för att hon är så trött eller ha sån träningsvärk att hon knappt kan röra sig på flera dagar? Men för mig är detta en självklarhet. Jag tycker att träning är så in i nordens roligt att det omvandlas till lycka. Konstigt, men sant.

Ikväll kände jag lyckan när jag var på spinning och imorgon ska jag känna den igen för då ska jag träna skivstång.

Om du inte har upplevt träningslyckan så tycker jag att du ska testa! Det kan ta några pass innan du känner av det, men ge det tid... Det är värt det!