Det var väl roligt hurra!

Måndag. Det har fallit massa snö i helgen (eller rättare sagt från 14.30 i lördags och fram till 18 igår). Det yr lite snöflingor i luften. Mysigt! Idag börjar jag sent och jobbar länge. Det var otroligt skönt med sovmorgon! Jag satte klockan på 09.10 och låg sen och drog mig i en kvart. Underbart! Det behövdes efter fredag och lördagen då jag jobbade ensam. Liksom för att ladda för ännu en 6 dagarsvecka.

Just nu sitter jag i pyjamas under filten och försöker peppa mig själv att ta mig till gymmet. Det vore skönt att köra ett pass innan jobbet eftersom det blir liiiiite sent att gå och träna vid 20.45 ikväll. Men att gå ut i snön känns inte så lockande. Därför försöker jag peppa mig själv.

Det är det som är så konstigt med mig. Vissa dagar studsar jag upp vid 05.45 för att gå och träna och är superpeppad! Efter en tuff dag på jobbet kan jag längta efter att få köra ett svettigt pass. Lördagsförmiddagar kan det klia i träningstarmen. Vid alla de här tillfällena är det enkelt att komma iväg. Det går nästan av sig självt. Men så kommer dagar som denna. Då det är segt och trögt.  Jag kommer liksom inte iväg.

Nu tänker säkert några ev er: Men varför stannar du inte hemma om du inte orkar? Grejen är att jag orkar! Jag är bara lite lat. Jag känner min kropp ganska så väl och vet skillnaden mellan att inte vilja träna och inte orka träna. När jag verkligen inte vill träna och hela kroppen bara signalerar att jag inte ska träna.... Ja, då struntar jag i det. Men sen finns det tillfällen då jag vet att jag vill, men latheten tar över. Då soffan känns skön även om jag vet att den känns ännu bättre efter ett svettigt pass. Jag vet att när jag väl kommer iväg så är jag riktigt peppad och tycker att det är otroligt härligt. Men latheten står lite i vägen. Idag är en sådan dag.

Så.... Därför ska jag nu hoppa ur pyjamasen och i träningskläderna. Sen ska jag promenixa ner till gymmet och köra en timme styrka!

Tjingeling så länge!