Jag sitter i soffan och kollar på Biggest Loser Sverige. Tre deltagare kvar och deras utmaning ikväll var att springa en halvmaraton. Bara 9 veckor efter att de kom till Biggest Loser. 9 veckor innan vägde de X antal kilon mer och hade inte tränat på väldigt, väldigt länge. Nu tog de sig alla runt en bana på 2,1 mil. Imponerande! Sjukt imponerande!

När jag kollar på detta (samtidigt som jag äter lite glass ska jag tillägga) kan jag inte annat att tänka än:

Kan de... Ja, då borde väl jag kunna?

För den 21 maj 2011 smäller det. Då ska jag själv springa en halvmara i form av Göteborgsvarvet. Stundtals vet jag inte riktigt vad jag har gett mig in på. Hur ska jag klara att springa 2,1 mil?! Jag kommer ju att stupa på kuppen! Andra stunder är jag sjukt peppad och ger mig fanken på att jag ska ta mig runt och det på en bra tid! Den känslan behöver jag känna hela tiden. Inte tvivla på mig själv. Inte tänka: Det klarar jag inte! Dags att ställa om det mentala till positivt tänkande!

Visst... Jag tränar regelbundet - kanske tre pass i veckan. Ibland mer och ibland mindre. Men i snitt tre pass i veckan. Det är just nu inte någon löpträning, men spinning, skivstång och annat. Det borde väl i alla fall ge en bra grund?

På önskelistan till jul står det överst - LÖPARSKOR! Jag vill gå och prova ut ett par ordentliga löparskor och sen är det bara att tuta och köra! Jag ska f*nimej runt! Jag ska runt på en tid som jag kan vara stolt över! Jag ska göra mig själv stolt. Jag ska fixa det! För om jag klarar det.... Nej, fel tänk. NÄR jag klarar det så kommer jag att vara sjukt stolt över mig själv! Då är jag tamejtusan bäst!

Så efter jul gäller det! Då sätter jag igång. Målet - Göteborgsvarvet 2011!