Idag är det på dagen ett år sen jag skrev på mitt nya anställningskontrakt. Jag minns hur nervös jag var där jag satt med nye chefen mittemot, kontraktet på bordet och pennan i handen. Det var så svårt att förstå. Det jag väntat på och kämpat för så länge blev nu verklighet. Jag hade fått jobbet jag ville ha. Efter alldeles för lång väntan. När jag satt där och läste igenom arbetsbeskrivningen undrade jag för mig själv hur i herrans namn jag skulle kunna göra allt det där. Vad gav jag mig in på? Skulle jag ro iland detta?

Idag är det på dagen ett år sen jag lämnade in min uppsägning på mitt gamla jobb. Jag var så nervös när jag skulle ringa de två samtalen att jag skakade och mådde illa. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur reaktionerna skulle bli. När det var gjort satt jag ensam inne på kontoret på jobbet och skakade ännu mer. Den tunga stenen som så länge bott i mitt bröst släppte långsamt. Stenen som stundtals hade känts så enormt tung och stor. Stenen som under dagar, veckor och månader hade fått mig att må dåligt och tvivla på mig själv. På några sekunder var sen borta. Pytts väck. Jag kunde helt plötsligt andas igen och jag smålog för mig själv där på kontoret. Fyra veckor. Fyra veckor.

Idag är det på dagen ett år sen jag ringde underbara C, som inte bara var min referens för jobbet utan också var ett enormt stöd det sista halvåret på gamla jobbet. Hon kom in när allt kändes tungt och lyfte mig. Gav tillbaka lite självförtroende. Sa att jag var bra. Hjälpte mig att härda ut de där sista månaderna tills mitt jobb kom. När jag ringde C den där morgonen fick jag glädje i andra sidan luren. Vemod men glädje och jag inte tacka henne nog för det hon gjorde.

Det senaste året har verkligen varit fyllt av tuffa utmaningar och slit. Men det har varit så otroligt obeskrivligt roligt! Jag har fått testa mina gränser gång på gång. Pressat mig själv mer och mer. Lyckats med saker jag inte trodde jag kunde. Det förlorade självförtroendet är tillbaka. Jag har fått så många kvitton på att det jag gör är bra. Det är helt underbart att höra. Och när jag tänkte tacka för att jag fick chansen fick jag i stället ett stort tack att jag valde att tacka ja! För mig var det en självklarhet.

Så nu påbörjar jag snart år nummer två. Jag är spänd av förväntan över vilka utmaningar som komma skall. För utmaningar kommer... Det vet jag, men jag hoppas ändå att år nummer två blir lite mindre turbulent än år nummer ett. Vi hoppas på det va? :)