När psykbrytet är två sekunder bort.

Förhållandet mellan mig och min skrivare är rätt stormigt. När han (ja jag utgår ifrån att min skrivare är en han) funkar så är han så himla bra! Då är vårt förhållande helt smärtfritt och det känns som att vi svävar på små rosa moln! Det är liksom bara så problemfritt och bra!

Men... Så kommer de där stunderna då det är helt totalt tvärtom. Stunder då vi inte synkar och förstår varandra för fem öre. Stunder då jag önskar att det var tillåtet att kasta honom hårt i marken (han är rätt tung så att kasta hårt är svårt, men jag skulle göra så gott jag kunde) och sen sparka och hoppa på honom. Allt för att få ut min aggression. Man skulle kunna säga att vårt förhållande antigen är perfekt eller totala katastrofen!

Det finns en tydlig gemensam nämnare när det kommer till katastroftillfällena. För när de stunderna kommer har jag ofta plockat isär honom. Och när delarna ska ihop igen så skiter det sig big time!! Han vill inte sättas ihop igen och jävlas värre än du kan tänka dig!

Första gången detta inträffade skulle jag kolla vilken typ av färgpatron jag skulle beställa. Dum som jag var tog jag ut den och sen fick jag inte tillbaka den. Jag höll nog på i nästan en timme. Svetten rann och hela jag var kolsvart av bläck liksom skrivbord, tangentbord och skärm. Jag svor ramsor som inte är okej att återupprepa. Som tur var kom min chef på besök den dagen och han fick tillbaka färgpatronen efter sisådär 30 minuter. Även han helt kolsvart och med ramsor som var nästan lika illa som mina.

Andra gången vi hamnade i bråk med varandra var när jag sen skulle sätta i den nya patronen. Jag svor en ännu värre ramsa och sa lite på skoj till en ny extratjej jag precis anställt och som denna dag skulle provjobba att hon efter mina svordomar säkert inte skulle vilja ha mig som chef. Det ville hon tack och lov och efter 30 minuter var mina händer kolsvarta men färgpatronen bytt.

Efter det var det faktiskt lugnt ett tag. Jag och skrivaren hade en underbart fin relation. Så åkte jag på semester och då gick han sönder. Tjejerna ringde och ordnade en ny skrivare och jag hoppades att det skulle vara en ny sort. En enklare variant. Men icke. Samma skit!!

Idag hade vi ännu en dust jag och min käre skivare och jag var ärligt talat sekunder från ett psykbryt. Jag plockade isär honom precis enligt instruktionerna, men sen gick det inte att få ihop honom. Stört omöjligt! Att tillägga är att mitt kontor är ungefär en kvadratmeter stort. Man kan knappt kalla det kontor. Skrubb är ett bättre ord. Det finns ingen yta att tala om och skrivaren går inte att öppna fullt ut eftersom en hylla sitter i vägen. Det går inte heller flytta den för vart skulle jag ställa den...? Men skit samma. Patronen skulle i alla fall bytas men gick inte att få tillbaka. Efter 45 minuter var tårarna och arga skriken inte långt borta. Svetten lackade och jag kände mig nästan klaustrofobisk där i skrubben. Hur f*n skulle jag få ihop skiten?

Till slut fick jag nog. Jag slet loss sladdarna och ryckte ut skrivaren från den lilla trånga hyllan. Nu skulle man kunna tro att jag slängde den så hårt jag bara kunde i marken och sen hoppade och sparkade på den, men icke. Nog för att jag var argare än argast, men jag kunde ju inte låta fanskapet vinna. Nej.... Jag satte skiten på bordet i köket och fortsatte min kamp. 45 minuter senare lyckades jag! Den nya patronen var i!!!! Yes!!! Tog bara en timme, svarta händer och svordomar jag inte ens tänker tänka igen. Men jag vann över skiten. Ha fick du din sabla skrivare.

Nästa gång patronen behöver bytas ska jag planera in semester för om jag behöver ta den kampen igen ligger nog skrivaren där trasig på golvet...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0