Jag kunde inte somna igår. Inte den tid jag hade önskat. I stället somnade jag ett par timmar senare. Dålig sömn. För få timmar. Så när klockan ringde 06.00 ville jag inte gå upp. Varenda cell i kroppen skrek: vi vill sova mer! Bara lite till! Snääääälla! Sen tittade cellerna på mig med sina stora rådjursögon. Vädjande. Bedjande. Det var svårt att stå emot.

Men det blev inte fler timmar. Jag fick snällt kliva upp och hoppa in i duschen. Göra mig i ordning. Gå ut i regnet. Gå ut i mörkret.

Visst... Jag tycker nästan alltid att det är lite jobbigt att kliva upp. Jag är liksom en sovmorgonmänniska som älskar att ligga kvar lite extra i sängen. En sovmorgonmänniska som uppskattar om klockan ringer 09 i stället för 06. Men idag var det lite extra jobbigt att kliva upp.

Jag skyller allt som tågsovandet. Så fort jag sätter mig på ett tåg blir jag trött. Oavsett tid på dygnet. När jag sätter mig på ett tåg vill kroppen sova.

Igår åkte jag tåg. Jag somnade. Dels för att jag åkte tåg. Dels för att det var nyårsdagen (= lite extra trött redan från början). Så jag somnade. Somnade innan Falkenberg. Vaknade i Mölndal. Sov nästan hela tågresan. Smart....

Så igår kunde jag inte sova. Kroppen ville men hjärnan var pigg. Fel kombo. Därför är jag trött. Därför vill jag sova.

Ikväll blir det till att somna lite tidigare. Därmed basta. Det får faktiskt bli ett av mina så kallade nyårslöften. Somna tidigare! Inte fastna med annat (läs: titta på Masterchef Australia på nätet). Somna i tid!

Så.... Nyårslöfte nummer ett: Gå och lägga mig i tid på kvällarna!! Ja och somna inte på tåg...