Tantan har fastnat i soffan.

Jag var på 75 minuter skivstång intervall igår. Det var jobbigt. Det var tungt. Och aj vad det gör ont idag. Jag ser ut som en pinne när jag går. Mina armar orkade knappt lyfta en sko på jobbet idag. Om jag sätter mig ner kommer jag inte upp igen.

Det har varit problematiskt idag. Värre lär det bli imorgon. Om jag kommer upp ur soffan vill säga. För just nu har jag fastnat. Fastnat i soffan. Flyttar jag mig gör varenda liten muskel ont. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig från soffan till sängen. Hjälp. Träningsvärk. Men skönt att träna var det!!


En längtan till äpplet.

I julas köpte jag Sex and the city-dvdboxen. Jag har velat ha den länge, men inte masat mig till att köpa den. Men nu var det dags! Bästa serien! Kan inte sluta titta!

Under helgen har jag plöjt några avsnitt. Eller ganska många. I mig växer en längtan. En längtan tillbaka till New York. Det suger i kroppen. Jag vill åka nu. Jag vill strosa på New Yorks gator, äta god mat (mexikanskt, hamburgare, grekiskt och kubanskt närmast i åtanken), dricka drink (Café Habanas Frozen margarita med jordgubb...), äta pinkberry och cupcakes, shoppa, strosa i Central Park, åka taxi för inga pengar alls.... Jag vill till New York. Jag. Vill. Till. New. York. NU.

Bara ett avsnitt till innan det är sovdags. Då ska jag drömma om det stora äpplet.


Ralph får värma.

Vintern har verkligen kommit med dunder och brak! Iskallt ute och det känns som att jag ska förfrysa näsan så fort jag går utanför dörren.

När jag var i New York (längtar tillbaka något så in i Norden!) köpte jag en superfin kofta på rugby Ralph Lauren. En riktigt varm grovstickad kofta med mockabitar på armbågarna, fina flätade knappar och andra små fina detaljer på. Då tänkte jag att den ska jag använda när kylan kommer. Men kylan dröjde och den finfina koftan blev lite bortglömd. Men igår hittade jag den och oj så glad jag blev! Den fick åka på och den var jättevarm och gosig. Och snygg såklart! Bästa koftan någonsin!


Snygg=kall.

Ibland får man offra sig. Även om det innebär att saker och ting på vägen dit inte känns så bra. Skor är ett sånt fenomen idag. För ute är det rent ut sagt helt för jävligt kallt! Sådär kallt att man helst legat kvar under duntäcket och ignorerat det som finns utanför. Sådär kallt att man helst hade velat stå i duschen under hett rinnande vatten i flera timmar. Sådär kallt att näsan fryser till is och liftrören gör ont. Sådär kallt att det enda man vill ha på sig är största och varmaste tröjan, raggisar, varma mjukisbyxor, halsduk och mössa och sen vira in sig i en filt. Så kallt är det!

Så... Det normala och helt klart smartaste att ha på fötterna är ett par riktigt varma skor. Ett par skor som håller fossingar och tår riktigt varma. Ja... Det vore det smarta, men hur snyggt är det på en after work?! Ungefär lika snyggt som att gå dit i de där mysbyxorna eller med en mössa på huvudet. Nej... Varmfodrade skor får inte sitta på mina fötter då. Ja, jag är mer ytlig än praktisk och det står jag för!!

I stället har jag tagit på mig ett par tunna boots. Helt rätt på en aw. Helt fel i vinterkylan. Men... Den som vill ha fin får lida pin. That's it!


Mina läppar jublar.

Bland det värsta med vintern (förutom konstant frysande, kilovis med kläder, mörker och annat hemskt) är att min hud blir absolut snustorr! Ansiktet flagnar, huden på ben och armar är vitare än vitast av torrhet och läpparna fnasar och svider. Inte alls kul! Jag hade nog kunnat bada i lotion två gånger om dagen och det skulle ändå snöa från mina kläder.

Värst är nästan ansiktet och läpparna. Det syns liksom så väl där. Det går inte att dölja med en tröja (jo det går, men hur snyggt skulle det va att gå med en kofta över huvudet?). Så just nu missbrukar jag hudkräm och läppsyl.

Men så för några veckor sen fick jag tips på en bra salva av min systers kollega. Hon använde den på läpparna. Jag har inte masat mig till Apoteket och köpt den än, men idag så. Då såg det ut som att jag hade läppenna av fnasighet på mig. Inte så snyggt. Ont gjorde det också. Så när jag gick på rast vid 16-tiden gick jag raka vägen till Apoteket. En tub salva fick det bli!

Sen dess har jag haft salvan på läpparna och herrejisses alltså! Fnasigheten är så gott som borta och läpparna är mjuka som bara den! Mirakelsalva! Kan definitivt tipsa om den om du har samma problem som jag. Har nu också lagt ett tunt lager på de torra delarna av ansiktet så vi får se imorgon om det har hjälpt!!


Nämen vad hände?

Ska alldeles strax krypa ner under duntäcket och sova. Kroppen är lite lagom mör efter ett pass i gymmet (två pass på tre dagar! Kors i taket!). Förutom en timmes träning har jag hunnit med att laga middag också. Lite imponerad över mig själv med tanke på att jag kom hem vid 19 och då begav mig till gymmet innan jag lagade mat.

Det senaste året har jag varit helt bedrövlig på att laga mat. Ja jag skulle faktiskt till och med våga gå så långt som att säga att jag har varit värdelös på det! Orken, inspirationen och tiden har inte funnits där. Men så i måndags... Då kände jag för att laga mat. Jag handlade allt jag behövde för en helimproviserad rätt som jag tyckte kunde bli god där jag gick och spankulerade i mataffären.

I måndags blev det ingen matlagning och jag tänkte på kvällen - jaha... Så mycket för det påhittet!

Men så när jag kom hem från träningen så kände jag inspirationen! Jag lagade middag. Än så länge har jag bara smakat på såsen och den var faktiskt jäkligt god om jag får säga det själv. Matlådan inför imorgon ser riktigt smarrig ut och jag längtar till jag får äta den!

Vad blev det då? Jo när jag gick där på maxi blev jag sugen på kyckling. Och baconinlindad kyckling är gott. Speciellt om den är fylld med något. Så jag köpte kycklingfilé, bacon, fårfeta och paprikapesto. Sen gjorde jag en smarrig tomatsås till och så bulgur och kokt broccoli. Mycket gott och ser fantastiskt ut i matlådan. Eller hur?




Iskallt.

Jag ligger ordentligt nedbäddad under duntäcket. Det är varmt och gott. Försiktigt sticker jag ut tån. Kallt! Sovrummet är kallt. Iskallt. Får man ligga kvar och inte gå till jobbet då?


6,5 km.

Det blev en tur på löpbandet. 6,5 km. Ändå i ok fart. Helt ok nöjd. Bättre ska det bli.


Nu får det vara nog.

Därmed basta! Slut på ursäkter. Slut på undanflykter. Slut på - jag börjar nästa vecka. Nu får det vara nog.

Jag pratar såklart om träningen! Innan tränade jag duktigt varje vecka. Minst tre fyra pass. Morgonspinning, morgongym, morgonlöpning, step up och skivspin. Det var underbart!

Senaste året har träningen fått komma i allra sista hand. Först på grund av sjukdom gånger fem, sen för jobbet och sen för jobbet igen. Dålig ursäkt jag vet, men efter en 12-13 timmarsdag på jobbet är träning det allra sista på prioriteringslistan och därför har det fått stryka på foten alldeles för många gånger.

Men nu får det vara nog! Jag borde kunna röra på fläsket i alla fall två gånger i veckan. Och så fort våren kommer får rumpskorna följa med till jobbet varje dag och så är det jag som promenerar hem från bussen. Jag har också beställt en pilatesboll från stadium eftersom jag hade presentkort där. Den ska jag försöka använda på kvällarna de dagarna jag är för slö för gymmet (även om jag inte blir förvånad om den bara blir liggandes och därmed tar upp plats, men testar man inte så vet man inte). Så nu ska här bli ordning på torpet. Jajemensan! Fläsket ska rastas. Heja mej!


När hjärtat liksom svämmar över.

Alltså... Beröm och fina ord kan man liksom inte få nog av! De värmer i hjärtat och gör till slut att det bubblar över. Den här veckan känns det som att jag har blivit överöst med bra och fina ord och jag kan inte annat än att stanna upp och tänka: är det verkligen mig de pratar om? Jo, tydligen är det så.

Ovanan har inte riktigt släppt och ibland känner jag mig nästan lite generad och rörd inför de stora orden. Som att de liksom inte gäller mig. Samtidigt är det skönt att få höra det och slippa gå och försöka försäkra sig själv om att man är bra. För när man måste göra det varje dag tappar man till slut tron. Man tappar tron på att man är bra och att det man gör duger. Men numera vet jag att jag inte behöver känna så.

Så nu ska jag ta till mig allt. Suga åt mig varenda stavelse i orden. Sen ska jag sträcka lite extra på mig och se till att bli ännu bättre!!


Kokboksfreak.

Jag är ett kokboksfreak. Älskar dem! Kan inte få nog av dem. Drömmen är att ha ett stort kök där mina fina kokböcker står på tavellister på väggarna. I stället för tavlor. Fint uppställda på rad. Inspiration. Fina bilder. Underbart!

Ibland när jag ska gå och lägga mig kan jag ta med mig en kokbok. Sen ligger jag och bläddrar i den innan jag ska somna. Läser lite recept. Tänker att det där ska jag laga! Ofta lagar jag det inte, men inspirationen är bra!

Allra bäst gillar jag bakböcker. De är bäst! Jag kan bara sitta och titta på de fina bilderna och önska att jag själv kunde göra de fina tårtorna eller kakorna.

När jag var i London för ett par år sen gick vi förbi The Hummingbird Bakery som bland annat säljer cupcakes. Då var jag för mätt för att köpa en cupcake (något jag såklart ångrade i efterhand). Däremot stod jag och fingrade på deras kokbok. Skulle jag slå till? Jag gjorde det inte. Jag misstänkte att den skulle bli stående eftersom måtten och ingredienserna ju inte är riktigt svenskanpassade. Det blev nämligen så med en bakbok jag köpte första gången jag var i London (inhandlades för övrigt i en bokaffär som BARA säljer kokböcker!! Himmelrike!). Så jag avstod. Jag ångrade såklart även det i efterhand, men sen har den där boken fallit i glömska. Fram till ikväll!

Ikväll hade jag fika. Min kompis Maria kom med en födelsedagspresent till mig. Kände på tyngden och formen att den nog var en bok. Döm av min förvåning när det var den boken!!! The Hummingbird Bakery-boken! Men på svenska.

Så nu sitter jag och tittar i den. Så mycket gott! Både vanliga saker som olika sorters cupcakes och kakor, men också sånt med lite mera ovanliga ingredienser. Eller vad sägs som en kaka med guiness i? Eller apelsinläskscupcakes? Eller kaka med squash i? Eller kanske bjuda på mojitocupcakes? I like!

Så... Tack Maria för boken! Får bjuda dig på något gott framöver :).



Flashback.

Det fick bli tåg till jobbet idag. Bussen hemifrån var sen och den till jobbet tidig så även om jag småsprang genom nordstan så fick jag snällt se på när bussen passerade mig när jag hade knappa 40 m kvar till hållplatsen (har noll ögonmått men något sånt var det). Passande nog gick det ett tåg 5 minuter senare och jag hann precis med det.

När jag gick genom centralen till tåget fick jag en flashback. Jag tänkte tillbaka på när jag åkte tåg mellan Göteborg och Halmstad varje dag i över ett halvår. Hur jag gick upp i ottan. Hur jag följde ett minutiöst morgonschema. Gick något fel skulle jag missa bussen. Missade jag bussen skulle jag missa tåget. Missade jag tåget skulle jag bli väldigt sen till jobbet. Inget fick gå fel på morgonen. Det räckte med en minuts diff så var det kört.

Jag tänkte på hur jag fick panik om jag inte hade lyckats slumra till innan Kungsbacka. Då var det kört. Ingen vila. Trött dag.

Jag tänkte på hur jag jagade tid. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Hela min tankeverksamhet kretsade kring tid. När jag skulle gå upp, när jag var tvungen att slumra in på tåget, när halva dagen på jobbet hade gått, när halva veckan hade gått (bästa med onsdagen! Hela vägen hem på tåget upprepades mantrat - nu har mer än halva vecksn gått - i mitt huvud), när jag senast var tvungen att somna på kvällen för att det ens skulle vara lönt att gå och lägga sig, när klockan skulle ställas.... Tid, tid, tid. Hela tiden tid.

Jag tänkte på hur många timmar det gick åt. Jag räknade på det en gång på tåget hem. Hur mycket tid la jag på att ta mig från dörr till dörr. Från det att jag lämnade hemma till att jag började jobba. Från det att jag slutade jobba till att jag klev in genom dörren hemma. Det blev mycket tid. Nästan 25 h i veckan. Ett dygn bort i veckan. Massa tid. Borta.

Jag var inte lämpad för den pendlingen. Eller så var jobbet helt enkelt inte värt det. Det vägde inte upp det jag tyckte var jobbigt med pendlingen. Tur att det tog slut. Tur. Det var den sista tanken som for genom mitt huvud innan jag hoppade på pendeln. Tänk vilken tur att det tog slut. Tänk hur bra allt blev ändå.




I säng med en bok.

Jag älskar arter läsa! Det är så otroligt avslappnande. Mitt läsande går i periodernas antingen läser jag ingenting eller så plöjer jag bok efter bok efter bok. När jag är inne i mina läsarperioder jobbar jag mig lätt igenom flera böcker i veckan. Jag läser när jag äter frukost. Jag läser när jag väntar på bussen. Jag läser när jag äter lunch. Jag läser när jag väntar på bussen. Jag läser när jag kommer hem. Jag läser när jag ska sova. Hela tiden.

Nu var det längesen jag var inne i en läsperiod. Dels har jag inte prioriterat det (dumt nog), dels har jag inte vetat vad jag vill läsa. Men jag saknar läsandet.

Igår fick jag två böcker i födelsedagspresent. Perfekt! Här ska läsas! Så nu har jag krupit ner under duntäcket och ska läsa några kapitel i den första innan jag somnar. Lovely!


Obehagligt bra i fas.

Jag är en person som alltid är ute i god tid. När jag är hembjuden till folk kommer jag alltid i tid! De gångerna jag har varit sen så finns det alltsom oftast en bra ursäkt - bussen var sen, det var halt ute så jag var tvungen att gå långsamt osv.

Men... Det finns ett annat undantag. Nämligen när jag ska ha fest eller middag. Eftersom jag är perfektionist ut i fingerspetsarna så godtar jag inte en halvdan tårta. Då bakar jag om. Jag vill att minsta detalj ska bli som jag vill! Även om gästerna säkert är nöjda ändå (borde lärt mig av min inflyttningsfest för två år sen då den mest uppskattade tårtan var den som var sekunder från att ryka ner i soptunnan...)! Därför är jag ofta sen. Stressar och hoppar in i duschen typ 45 min innan gästerna kommer.

Idag är jag dock obehagligt i fas. Riktigt obehagligt i fas. Nästan lite före. När kommer bakslaget!? Fy! Det kryper i kroppen för hur kan jag vara klar med de tunga bitarna redan nu? Nej... Nu ska jag fortsätta så jag ligger lite före när det går åt helvete!!


Varför?

På lunchen igår var jag och handlade tre kassar mat. Stora sådana. Massa tunga saker som 1,5 l mjölk, glasburkar med bostongurka, jordnötssmör och chilisås (sicken kombo kanske du tänker! Jajemensan säger jag!), massa turkisk yoghurt, konservburkar, 1 ton potatis och lite annat smått och gott. Jag trodde att mina händer skulle sprängas på vägen hem! Det gjorde så himla, himla ont!

Tyvärr var jag inte klar efter de påsarna. Nej idag inhandlade jag en till kasse mat (juice, 2,5 kg nötfärs och två stora läskflaskor bland annat) och två kassar dricka på systemet. Plus att jag ska kånka med mig en stol hem! Varför gör jag alltid såhär? Varför? Varför? Varför? Jaja. Återigen får jag stå mitt kast. Varsågod kära jag! Varsågod!


Att göra-lista.

I mitt huvud har jag formulerat en att göra-lista inför helgen. Nu har jag satt den på pränt och jag inser att jag gör som vanligt - siktar högt! Tänkte göra det enkelt för mig, men på något sätt lyckas jag ändå kringelikrångla till det. Men förhoppningsvis blir det bra!! :)

Jag gillar listor. De får mig att bli lite mer strukturerad. I en stressad och pressad situation får de mig att komma ihåg. Därför gör jag dem ofta. Gör små fyrkanter framför så att jag kan kryssa för när något är gjort!

Visst kan listorna bli lite stressande i sig också. Om de innehåller för många punkter. Men de fallen är få. Alltsom oftast är de bra skit.

Men... Nog om listorna. Nu ska jag bocka av dagens måsten (eller ja... När bussen är framme ska jag göra det) och sen blir det bums hem och börja förbereda! Fyrkanter ska kryssas för!


När ska man märka en förändring?

När jag var liten och fyllde år blev jag alltid så besviken när jag vaknade på min födelsedag och allt kändes som vanligt. Jag märkte inte att jag över natten hade blivit ett år äldre. Det märktes inte på min längd. Jag var lika lång (eller kort) som när jag hade gått och lagt mig. Det märktes inte på min vishet. Jag var ungefär lika smart (eller osmart) som kvällen innan. Det märktes inte heller på hur andra behandlade mig. Jag var fortfarande lilla lilla Rebecca.

Varje år väntade jag på en förändring. Bara något litet. Kanske att jag hade växt en centimeter eller att jag kunde rabbla upp alla Europas huvudstäder i storleksordning. Men varje år blev jag lika besviken. Jag kände mig precis likadan som kvällen innan.

Så är det fortfarande. Jag känns likadan idag som jag gjorde igår. Ingen skillnad. När jag kollade mig i spegeln i morse såg jag likadan ut som när jag gick och la mig sent igår kväll. Inga nytillkomna rynkor. Inga gråa små hår. Bara vanliga Rebecca.

Skillnaden nu från när jag var liten är väl att jag då sökte efter tecken på att jag hade blivit äldre. Jag ville att det skulle synas. Märkas. Nu är det väl snarare så att jag är glad så länge huden kring ögonen är slät. Glad så länge håret är såhär fint blont (Vi kan väl bara idag låtsas att det är naturligt?). Tecknena på åldrandet kan gärna utebli.

Någon åldersnoja har jag aldrig haft. Aldrig på riktigt i alla fall. Inte så att jag mår dåligt eller lider av att jag blir äldre. Jag kan ju inte göra ett jädra skit för att stoppa det så varför inte bara njuta av varje år som om det vore det bästa?! Sen att jag önskar ibland att tiden gick lite långsammare, men det har inget med åldrande att göra. Snarare en längtan efter ett längre dygn så jag hade hunnit med mer.

Mitt 27e år på jorden blev ett otroligt händelserikt år. Mycket förändrades. Mycket blev bättre. Nu hoppas jag på ett riktigt bra 28e år. Ett år med nya förändringar och utmaningar.

Och jag ber er snälla rynkor och vänliga gråa hår.... 28 är ingen ålder. 28 är året då ni ska fortsätta hålla er borta. Så det så!

Så! En trevlig 19 januari önskar en nybliven 28 åring som är stolt över att fylla just 28!


Fy för mörker.

Jag är trött på mörker. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Nedrans mörker. Jag gillar dig inte ska du veta! Jo på natten. Då är det skönt att du finns. Annars hade jag inte kunnat sova. Men på morgonen? Och kvällen? Varför? Onödigt!


Världens bästa födelsedagspresent.

När jag var 5 år fick jag den allra finaste födelsedagspresenten. Det är överlägset den bästa presenten jag har fått i hela mitt liv.

Jag har lite vaga minnen av hela händelsen. Hur jag gick och längtade. Varenda kväll dagarna innan min födelsedag hoppades jag att mamma och pappa inte skulle var hemma när jag vaknade. För det hade de sagt... Att om de inte var där så skulle jag inte bli ledsen. Mormor skulle vara där i stället. Och om så var fallet så betydde det att min present höll på att anlända.

Natten till den 17 januari - två dagar innan min 5 årsdag - vaknade jag mitt i natten. Och jag minns att jag blev så otroligt lycklig när jag insåg att mamma och pappa inte var hemma. Mormor var där. Min present skulle äntligen komma!! Lagom till min födelsedag.

Jag har kanske inte alltid tyckt att den där 5 årspresenten har varit de bästa. Som när den bet mig så hårt i ryggen att jag fick stora bitmärken. Eller när den jagade mig runt i huset för att slå mig och jag var så rädd och skrek tillbaka i stället för att försvara mig. Eller när presenten slog mig med en hammare i huvudet och jag själv fick skulden för det (kan meddela att jag fortfarande har men efter detta i form av en grå hårtuss på vänster sida huvudet. Inte så kul när man i unga år inte färgade sitt hår...). Ja då tänkte jag att det kanske hade varit trevligare om jag hade fått en docka ändå. Men alltsom oftast, i stort sätt jämt faktiskt, har det varit den bästa presenten någon kan få.

Nu har presenten blivit 23 år gammal. Idag faktiskt. 23 år idag. Presenten har växt en hel del och är lite lättare att kommunicera med. Den bits inte längre och slåss faktiskt inte heller. Den är såklart ingen pryl eller sak utan min lillasyster! Bästaste syster fyller år idag! Så grattis på födelsedagen Amanda Sofie 5 1/2 år!



Fåglarna har landat.

Jag gillar när man springer på saker sådär när man inte riktigt hade planerat det. Ett fynd. Något man bara måste ha. Dagens fynd kan man nästan säga så om. Men bara nästan.

När jag var och fixade håret i helgen hade min systers kollega på sig en så himla fin blus! Den var kort i magen framtill och lite längre bak i ryggen. Sen var det säkerhetsnålstryck på den och knappar i ryggen. Väldigt fin!!

Därför blev jag så glad när jag sprang på samma blus idag men i annat tyg. Det är en modell jag kanske inte hade valt att prova i vanliga fall. Jag hade nog trott att jag inte skulle gilla den på mig. Just för att den är kort i magen (man har ju såklart ett linne under, men ändå). Men den var ju så fin på henne och då kanske den passar mig med? Jag chansade. Utan att prova. Testade när jag kom hem och jag gillar den skarpt!

Tyget är lite blekrosa och fyllt med små fåglar! Ja... Även det rätt ovanligt för att vara jag, men jag älskar den! Och så knapparna i ryggen. Snygg detalj! Japp den behåller jag. I vår är det jag som går med fågeltröja med kort midja!



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0