Jag gillar den inte. Förkylningen som börjar inta min kropp. Det började i söndags. Fortsatte i måndags. Besvärade mig igår. Fortfarande här idag. Halsen, huvudet och näsan. Hängig.

Ibland när jag blir förkyld försvinner rösten. Helt. Borta. Jag har känningarna. De fanns där redan igår kväll. Än så länge har jag inte pratat idag så jag vet inte om rösten håller.

Något slog mig i morse. Glassen. I söndags när jag kände mig lite halvhängig blev jag så otroligt sugen på glass så jag åt glass. Efter det kom halsontet. Under natten blev det värre. Så nu ställer jag mig frågan - är det glassens fel?

Nej jag har inte trillat av pinn. Bara prioriterat annat.

De senaste två veckorna har jag förstått hur beroende man är av el och hur bra det ändå går att klara sig utan den.

Förra måndagen (snart två veckor sedan) fick min dimmer i vardagsrummet fullständigt spatt sisådär 07.10. Lagom tills jag skulle gå till bussen. Den dimmade upp lamporna på max, lamporna började blinka frenetiskt och sen dog dimmern. Dock inte lamporna. Enda möjligheten att få släckt minidiscot var att skruva ur proppen.

Så i 1,5 v levde jag utan ström i vardagsrum, badrum, hall och delar av köket (bänkbelysningen, fläkten och diskmaskinen). Det var mörkt. Speciellt när jag skulle duscha. Sovrummet blev rummet där jag bodde. Jag satt i sängen och sminkade mig. Jag satt i sängen och åt frukost. Jag satt i sängen och tittade på playkanalerna i telefonen. Men jag klarade mig. Ganska bra faktiskt!

I onsdags fick jag strömmen tillbaka och ja.... Det var rätt skönt ändå.

Igår hade vi årets roligaste dag på jobbet - eventet Tusen och en natt! Två timmars extraöppet på kvällen med erbjudanden, artister på scen, spådamer och ett Allum pyntat i orientaliska saker. Alla var laddade. Redo för en toppenrolig dag.

Klockan 14.00 går strömmen. Ordentligt! Allt utom nödvelysningen var stendött. En timme senare utrymdes centrat på kunder eftersom nödbelysningen släcktes och vi i personalen satt där i mörkret och väntade. Jag handlade mat på kredit i brist på pengar och ström. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. I bäckmörker. Fram till en sportaffär drog fram ett gäng pannlampor som folk sprang runt med.

Runt 18.30 kom beskedet. Alla stänger och går hem. Eventet är inställt. Besvikelse. Djup besvikelse.

Vid 19.30 hade jag (läs: tre hjälpsamma män) fått ner gallret manuellt och jag kunde åka hem. Snopen, besviken, arg och ledsen.

Tänk ändå vad beroende vi är av ström. Hur allt liksom bara slutar att funka när den försvinner. Hur hela samhället liksom är uppbyggt för att elen ska funka. Men.... Vi klarar oss ändå rätt ok när den försvinner. Vi blir kanske bara lite chockade, besvikna och handikappade.

Bilden visar statusen på Allum ca 18.00...

Oktober och hösten är här. Imorgon är det en månad sen vi åkte till New York. Ofattbart! Konstigt!

Min traditionella och årliga hösttröttthet har kickat in på allvar och det känns stundtals som att jag går runt i någon form av dvala. Tunga ögonlock, seg kropp, mosig hjärna.

Det är det här med ljuset. Eller snarare bristen på det. Mörker. Jag har egentligen inga problem med de mörka kvällarna. Då ska jag ändå krypa ner och sova och jag sover bättre när det är mörkt.

Nej det är det här med mörker på morgonen. Det är det jobbiga. När klockan ringer är det mörkt ute. Nästan helt svart faktiskt. Kroppen vill inte riktigt vakna. Inte riktigt förstå att nu är det morgon och dags att kliva upp. För kroppen känns det som mitt i natten.

Varje år samma sak. Varje år samma förvåning över denna trötthet. Att jag inte lär mig?!

Men jag tänker framåt! Efter jul vänder det. Då blir det ljusare och snart är det vår igen. Japp så tänker jag! Fram tills dess går jag runt i min dvala. Och så tänker jag på solen.