Det fanns en tid då jag brukade längta efter att vakna och det var snö utanför fönstret. Så fort hösten hade anlänt ville jag att det skulle komma massa snö och bli vinter. Jag gillade att klä på mig overall och gå ut och leka i snön. Göra snöänglar, rulla snölyktor, bygga snögubbar och snökojor, åka skridskor, långskidor och slalom och att åka pulka var det bästa jag visste! Sen ta en paus (ofta mot min vilja) för att dricka varm choklad eller varm saft och äta en ostmacka. Mest var det väl för att mamma ville att jag skulle sätta på mig torra kläder.

Jag älskade snö!

Sen hände något... Snön blev mer ett hinder och otyg än något underbart. Visst... Det kan vara mysigt med snö. Det ljusar upp, är bättre än regn, ger lite mysstämning.... Men att behöva gå ut när snön yr eller ligger som ett tjockt täcke att ta sig igenom. Ja, då är snö inte något bra. Då är snön i vägen.

I morse när jag vaknade så var det lite vitt på marken. Snön yr i luften och jag önskar att jag slapp gå ut! Det värsta är att det här bara är början... Det kommer med största sannolikhet att bli värre. Då får jag plocka fram de vackra snöminnena från min barndom och se det glada i snön snarare än det dåliga!