Hela den här dagen har varit märklig. Oväntad. Omtumlande. Förvirrande. Tankarna har farit runt. Paniken irriterat i magen. Glädjen pirrat i bröstet.

Jag känner mig stressad och lugn på samma gång. Lätt panikslagen varvat med självförtroende. Oro och osäkerhet utblandat med en dos jävlar anamma.

Alla tankar. All oro. All glädje. All småpanik. Tillsammans motar de John Blund som knackar ivrigt på dörren. Men tankarna släpper inte in honom. De planerar, funderar, oroar sig och försöker komma på hur allt kommer att bli.

Jag vill bara få mig själv att tro på orden. Lita på dem fullt och helt. Mota bort oron och osäkerheten.

Men det är svårt.... Nu ska jag försöka släppa in John . Han är behövlig och välkommen. Godnatt.

För ganska så exakt ett år sen åkte hela familjen på en överraskningsresa. Jag och syster hade planerat och donat i över ett halvår för resan som vi gav våra föräldrar i 50 årspresent. En vecka på hemlig ort med hemliga aktiviteter.

Vi begav oss till Marielyst i södra Danmark för en veckas avkoppling. Ett fantastiskt hus med bastu, bubbelbad, braskamin, biljardbord, tv-spel och promenadavstånd till havet. Vi hyrde cyklar, grillade, åkte på utflykter, sov mitt på dagen, åt danska wienerbröd, spelade spel och bara tog det lugnt. Det var rekreation på hög nivå! Just nu längtar jag tillbaka!

Höjdpunkten på resan var Möns klintar. En fantastisk plats! Vita kalkklippor som stupade rakt ner i ett turkost hav. Solen som glittrade. Vackra stenar att plocka. Underbart!

https://cdn1.cdnme.se/1988815/7-3/pic_515e6eaa9606ee34bf5e8a6f.jpg" class="image">

Jamen efter lite allt möjligt faktiskt....

Jag längtar efter att få byta ut vinterjackan mot min fina skinnjacka som jag ångestfyllt köpte förra våren. Jag vill byta ut vinterskorna mot tunna ballerinor. Näsan längtar efter att få känna tyngden av ett par solisar. Huden efter varma solstrålar.

Jag längtar efter att få grilla i bersån och sitta där och dricka vin med fina vänner tills det mörknar. Jag vill sitta på en uteservering med en drink i handen. Äta röda gubbar med vaniljglass till. I massor! Varje dag!

Jag längtar efter att få ligga i solen och sen ta ett bad när värmen blir för påträngande. Kanske ligger jag där i solen med en bok vars handling helt går att lista ut bara genom att läsa på baksidan. Men hjärnan bryr sig inte utan njuter av att bara koppla av. Jag längtar efter att sitta på en uteplats och spela kort till inpå småtimmarna. Osminkad, ofixad och med solbränd hy som liksom stramar när jag skrattar.

Jag längtar efter staden i mitt hjärta - New York. Jag vill känna pulsen, folket, atmosfären. Shoppa när andan faller på. Jag längtar efter att gå på Whole foods och kolla på perfekta staplar av tomater, äpplen och paprikor. Kanske köpa med en god sallad och äta i solen. Jag vill pipa in på starbucks och köpa en iced vanilla latte eller en ice Tea lemonade och surpla på samtidigt som jag känner mig liten bland alla höga hus. Jag längtar efter att strosa i ett soligt och grönt central park. Jag längtar efter att äta Pinkberry och dricka drinkar.

Jag längtar efter sol, värme, sommar, resa och allt vad det innebär. Ge mig nu för min längtan är stark!

Dygnet borde ha fler timmar och veckan fler dagar. Det önskar jag mig i julklapp!!

Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Ibland för höga. Eller ja.... Alltsom oftast för höga. För mig är det bra! Oftast..... Då pressar jag mig själv lite, lite till för att nå högre, längre, bättre. Så har jag alltid tänkt.

Ibland blir kraven på mig själv för mycket. De blir stressande och tunga att bära på mina små axlar. Ibland känner jag att jag inte räcker till. Men är de där kraven väl satta är det svårt att sänka dem. Då får jag snällt gilla läget och försöka även om det kan kännas både tungt och jobbigt.

Men... När kraven finns där och jag sen presterar, levererar och visar att jag bannemej kan.... Ja då för kraven bara med sig något gott! Då sitter jag där med lyckan sprittandes i kroppen, med ett leende jag inte kan sudda bort och med en svag stolthet i bröstet.

Stoltheten har alltid varit den tuffa biten. Att faktiskt berömma mig själv, säga att jag är bra och sen bara njuta av framgången. Många gånger höjer jag raskt kraven och tänker: jamen jag kan ju faktiskt ännu bättre! Jag har blivit lite bättre. Kanske för att jag har blivit pressad till det av såna som ser det jag gör. Som tycker att jag faktiskt borde ge mig själv cred för det jag gör. Så nu tillåter jag mig själv att njuta och känna stolthet innan jag höjer ribban.

Just idag är en dag då jag nådde ett mål. Ett stort mål för mig och lyckan var total. Lättnaden likaså. Tårarna av glädje brände bakom ögonlocken och för en sekund eller två.... Nej faktiskt längre än så... Ja då kände jag stolthet! Över mig själv. Över att det jag kämpat och slitit som ett djur för faktiskt kan bli verklighet. Över att lilla, lilla jag faktiskt kan.

Så idag väntar jag med att höja ribban och kraven. Jag är väl värd en tid för att smälta och berömma. För fasen vad jag kan vara grym!

Trevlig helg på dig!!

Jag gillar den inte. Förkylningen som börjar inta min kropp. Det började i söndags. Fortsatte i måndags. Besvärade mig igår. Fortfarande här idag. Halsen, huvudet och näsan. Hängig.

Ibland när jag blir förkyld försvinner rösten. Helt. Borta. Jag har känningarna. De fanns där redan igår kväll. Än så länge har jag inte pratat idag så jag vet inte om rösten håller.

Något slog mig i morse. Glassen. I söndags när jag kände mig lite halvhängig blev jag så otroligt sugen på glass så jag åt glass. Efter det kom halsontet. Under natten blev det värre. Så nu ställer jag mig frågan - är det glassens fel?

Nej jag har inte trillat av pinn. Bara prioriterat annat.

De senaste två veckorna har jag förstått hur beroende man är av el och hur bra det ändå går att klara sig utan den.

Förra måndagen (snart två veckor sedan) fick min dimmer i vardagsrummet fullständigt spatt sisådär 07.10. Lagom tills jag skulle gå till bussen. Den dimmade upp lamporna på max, lamporna började blinka frenetiskt och sen dog dimmern. Dock inte lamporna. Enda möjligheten att få släckt minidiscot var att skruva ur proppen.

Så i 1,5 v levde jag utan ström i vardagsrum, badrum, hall och delar av köket (bänkbelysningen, fläkten och diskmaskinen). Det var mörkt. Speciellt när jag skulle duscha. Sovrummet blev rummet där jag bodde. Jag satt i sängen och sminkade mig. Jag satt i sängen och åt frukost. Jag satt i sängen och tittade på playkanalerna i telefonen. Men jag klarade mig. Ganska bra faktiskt!

I onsdags fick jag strömmen tillbaka och ja.... Det var rätt skönt ändå.

Igår hade vi årets roligaste dag på jobbet - eventet Tusen och en natt! Två timmars extraöppet på kvällen med erbjudanden, artister på scen, spådamer och ett Allum pyntat i orientaliska saker. Alla var laddade. Redo för en toppenrolig dag.

Klockan 14.00 går strömmen. Ordentligt! Allt utom nödvelysningen var stendött. En timme senare utrymdes centrat på kunder eftersom nödbelysningen släcktes och vi i personalen satt där i mörkret och väntade. Jag handlade mat på kredit i brist på pengar och ström. Och vi väntade. Och väntade. Och väntade. I bäckmörker. Fram till en sportaffär drog fram ett gäng pannlampor som folk sprang runt med.

Runt 18.30 kom beskedet. Alla stänger och går hem. Eventet är inställt. Besvikelse. Djup besvikelse.

Vid 19.30 hade jag (läs: tre hjälpsamma män) fått ner gallret manuellt och jag kunde åka hem. Snopen, besviken, arg och ledsen.

Tänk ändå vad beroende vi är av ström. Hur allt liksom bara slutar att funka när den försvinner. Hur hela samhället liksom är uppbyggt för att elen ska funka. Men.... Vi klarar oss ändå rätt ok när den försvinner. Vi blir kanske bara lite chockade, besvikna och handikappade.

Bilden visar statusen på Allum ca 18.00...

Oktober och hösten är här. Imorgon är det en månad sen vi åkte till New York. Ofattbart! Konstigt!

Min traditionella och årliga hösttröttthet har kickat in på allvar och det känns stundtals som att jag går runt i någon form av dvala. Tunga ögonlock, seg kropp, mosig hjärna.

Det är det här med ljuset. Eller snarare bristen på det. Mörker. Jag har egentligen inga problem med de mörka kvällarna. Då ska jag ändå krypa ner och sova och jag sover bättre när det är mörkt.

Nej det är det här med mörker på morgonen. Det är det jobbiga. När klockan ringer är det mörkt ute. Nästan helt svart faktiskt. Kroppen vill inte riktigt vakna. Inte riktigt förstå att nu är det morgon och dags att kliva upp. För kroppen känns det som mitt i natten.

Varje år samma sak. Varje år samma förvåning över denna trötthet. Att jag inte lär mig?!

Men jag tänker framåt! Efter jul vänder det. Då blir det ljusare och snart är det vår igen. Japp så tänker jag! Fram tills dess går jag runt i min dvala. Och så tänker jag på solen.

Det känns som att energin åker berg- och dalbana inom mig just nu. Ena dagen känner jag att jag har massa energi och hade kunnat göra precis vad som helst. Dagen efter kan vara totala motsatsen och det är ansträngande att ens gäspa!

Såhär är det alltid när hösten börjar smyga sig på (ja det är sommar ute just nu, men mörkret kommer tidigare och tidigare), men jag tycks aldrig lära mig att det är så. Varje år blir jag chockad och undrar vad som händer. Varje år försöker jag åtgärda det genom mer eller mindre sömn. Mer eller mindre aktivitet. Inget hjälper. Energin åker berg- och dalbana ändå och det får jag snällt acceptera.

Men det är jobbigt. Att ena dagen ha all energi i världen för att nästa dag åka hissen rakt ner i källaren!

Nu är det i alla fall bara några timmar kvar till helg. Sen väntar en vecka med kickoff på jobbet. Efter den en låååång arbetsvecka och sen är det snart dags för semester! Längtar!

Varför åker folk och handlar i ett köpcentrum när det är sommar ute? Jag klagar verkligen inte, men undrar ändå. Hade jag varit ledig en dag som denna hade jag inte valt att fördriva min tid på det sättet.

Det började med ett mätningsresultat i fredags som var bättre än förväntat. Där föll första stenen. Själen kändes aningen lättare.

Det fortsatte igår med att alla papper blev påskrivna och klara. Nästa sten föll. Själen kändes näst intill helt lättad.

Så idag fick jag mitt hår fixat fint, blont och kort. En befrielse att bli av med den raggiga nacken, flärparna vid öronen, den hängiga luggen och den pinsamt rejäla utväxten.

Allt detta får mig att känns mig flera kilo lättare. Det är återigen lättare att andas och stressen i bröstkorgen har lättat. Helt plötsligt upptäckte jag att träden har slagit ut. Gräset är alldeles grönt. Syrenerna har blommat och luktat ljuvligt! När hände detta?

Tänk vad några kilogram stress, press och hår kan göra!!!

Onsdag kväll. Ännu en dag till ända. Lyckades beta av ganska mycket idag faktiskt. Lovely! Tre långa arbetsdagar kvar innan jag får två dagar ledigt och sen drar vi igång en redig monstervecka. Hujedamej! Jag är så innerligt glad att jag älskar mitt jobb av hela mitt hjärta. Hur hade jag klarat det annars?!

Jag kom att tänka på en sak innan. Hur glad jag är över att ha hittat människorna som jag har i mitt liv. Att ödet och små tillfälligheter har gjort att man har funnit varandra. Det kan handla om en person man åt tacos med var och varannan dag eftersom båda var unga och bodde hemifrån. Eller någon man först var på nattklubb med för att sen sitta uppe och käka snabbmakaroner med ost, smör, ketchup och vit salladsdressing på (ja då var det gott, men så gick vi på gymnasiet och hade inte sådär väldans mycket pengar att röra oss med). Det kan också handla om att somna i varsin fåtölj framför Dirty Dancing med balklänning, håruppsättning och hela fadderullan. Eller varför inte att ha en fikatradition varje vecka. Eller att stå längst fram i mitten på samma träningspass i ett par år. Det kan till och med handla om en så simpel sak som att elda apelsin i ett kök hemma hos några man knappt känner. Men just där och då vet man att det är en person som finner en plats i ens hjärta. Någon som betyder mycket för en. Och de personerna (jag hoppas att ni vet vilka ni är!) är jag så enormt tacksam över att jag har funnit. Vad vore jag utan er?

Japp. Det var dagens djupa tankar. Nu ska jag sova så jag orkar med monsterdagen imorgon. Sov sött!!!

Starten efter semestern har varit omtumlande. På många sätt. Tankar som har virvlat. Virvlat som en höststorm i huvudet. Tagit över min hjärna. Skapat en klump i magen. Gjort det svårt att sova.

Jag kunde lämna det värsta bakom mig idag. Ett behövligt telefonsamtal senare. Ord som träffade rätt i hjärtat. Bekräftelse. Beröm. Trygghet. Sakta lämnade tankarna min hjärna. Långsamt löstes klumpen av oro i magen upp.

Men lite tankar finns ännu kvar. Tankar på annat. Oro inför kommande veckorna. En önskan om att allt ska lösa sig snabbt. Smidigt. Enkelt. Bra. Perfekt. Jag hoppas.

Mitt i allt kände jag en längtan. Jag önskade att jag var tillbaka i Danmark. Jag önskade att jag var tillbaka ute vid de vita klipporna. Att jag kunde blicka ut över det turkosa havet. Med solen lysande i ansiktet. Promenerandes längs den smala stranden. Att jag fick plocka fina stenar. Bara vara. Känna lugnet. Jag ville vara tillbaka till Møns klintar. Bara för en timme eller två.

Nu ska jag sova. Samla energi inför imorgon. Mycket står på schemat. Läsa ansökningar, ringa in folk på intervju (varför gick inte den bästa planen i lås?!), planera kommande veckor, försöka lösa schemabiten, byta dator, planera semesterschemat, förbereda för en tjej som ska provjobba för extrajobb, ringa massa samtal.... Att göra-listan är lång. Men... Jag ska göra det med klintarna i tankarna. :)

Så godnatt! Sov sött!

Ja, det gör jag idag. En varm tanke. Det får vara allt för idag.