De senaste veckorna har verkligen sprungit iväg. När jag lämnade in min uppsägning för tre veckor sedan trodde jag att tiden skulle krypa fram. På ett sätt ville jag att tiden skulle gå långsamt. Visst vill jag börja på det nya jobbet så snart som möjligt, men jag ville gärna känna mig mentalt redo! Jag ville vara i fas och inse vad som är på väg att hända.

Som vanligt blir det ju inte riktigt så som man önskar. Tiden har sprungit iväg och jag kan fortfarande inte förstå att jag ska sluta. Att det som i tre år har varit min vardag nu inte längre kommer att vara det. Jag kommer att få en ny vardag med nya rutiner. Missförstå mig rätt - det ska bli så otroligt kul, spännande och utmanande. Jag längtar som bara den, men jag har liksom inte hunnit smälta det än. Inte riktigt hunnit förstå.

Men... Jag har ju en vecka på mig att bli redo. Det blir en vecka full av massa sista. Sista tisdagen, sista onsdagen, sista torsdagen, sista fredagen, sista lördagen, sista måndagen, sista gången jag låser upp dörren och kliver in på jobbet, sista gången jag svarar Välkommen till Specsavers det är Rebecca, sista gången jag äter lunch i lunchrummet, sista gången för en massa saker. Konstig känsla.

För på tisdag och framåt väntar i stället en massa första. Första dagen på jobbet, första gången jag öppnar butiken, första gången jag svarar Välkommen till Din Sko Allum det är Rebecca, första gången jag packar upp varor, första gången jag äter lunch i nya lunchrummet, första gången jag sätter mig vid mitt skrivbord (för jag har väl ett sådant antar jag?) och går igenom nyckeltal, första gången jag lägger schema, första gången jag sätter mig ner med mina anställda och pratar... En massa första. Åh vad roligt!!

Men innan det blir en massa första ska jag njuta av alla sista. Och jag börjar med morgondagen - sista tisdagen.