Jag är bannemej  bättre än bäst! Eller ja... Det beror såklart på vad man jämför med, men jag jämför med mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle springa en halvmara. ALDRIG! Och när jag insåg att jag skulle behöva genomföra loppet med drygt fyra veckors träning i benen.... Ja, då kom den där känslan tillbaka. Jag kommer inte att fixa det.

Första halvan kändes jättebra och jag låg före mitt planerade tempo, men så runt 1,4-1,5 mil så stummade benen totalt. Det gick inte springa. Alla muskler i benen värkte så jag valde att gå stora delar av de sista 4-5 kilometrarna. När jag passerade mamma och pappa med 500 m kvar till mål kände jag att jag ville gråta. Det gjorde så ont. Men jag bet ihop och gav mig f*n på att jag skulle fixa det.

Och det gjorde jag!!! Tiden blev lite sämre än jag hade hoppats på - 2 h och 36 min - men jag är så sjuuuukt nöjd och så sinnessjuuuuukt stolt över mig själv!!

Men nu orkar jag inte skriva. Hela kroppen värker och jag måste duscha. Tack alla ni som hejade på mig längs vägen! Ni gjorde att det kändes liiiiite lättare. :)