Jag sitter och väntar på bussen. Det är höstigt grått och kallt ute och jag funderar faktiskt på om våren och sommaren ens kommer att komma. Just nu känns det som att någon har spolat fram tiden och hoppat över de varma och soliga månaderna. Beslutat sig för att det redan är oktober. Jag känner mig lite snuvad på konfekten. Lurad. Besviken.

I mitten av maj ska jag inte behöva ha grova svarta strumpbyxor till klänningen. Jag ska inte behöva ha den tjockaste koftan i byrån under skinnjackan för att inte riskera att förvandlas till en isbit. På kvällarna ska jag inte behöva ta på mig fårskinnstofflorna och krypa in under ullfilten. Det är fel! Fel, fel, fel!!

Det som infriar lite hopp i mig är grönskan. Träden är gröna. Gräset är grönt. Buskar blommar. Tecken på vår och sommar. Jag vet ju innerst inne att sommaren kommer att visa sig förr eller senare. Jag röstar på förr. Gärna nu. Eller i alla fall imorgon. Okej... Även måndag skulle funka bra. Bara det är snart!!!

Tills dess bor fötterna i gummistövlar till och från jobbet och i fårskinnstofflorna när jag kommer hem. Tills dess får den tjocka koftan värma min frusna kropp när skinnjackan inte räcker till. Tills dess håller ullfilten mig varm på kvällen. Tills dess får de tjocka svarta strumpbyxorna ses som ett tillbehör till klänningarna. Tills våren kommer. Tills sommaren kommer. Tills solen och värmen kommer...