Med pappa i örat känns det tryggt

Det som hände i Göteborg i helgen är obehagligt! Två unga människor försvann spårlöst varav en hittades mördad i en skogsdunge. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Hur kan något sådant få hända? Och inte blev det bättre av att jag såg en uppsatt lapp på busshållplatsen i morse. Har du sett våran syster? följt av en text med beskrivning av systern, telefonnummer dit man kan ringa med tips och två bilder på en ung kvinna i min egen ålder. Den mördade kvinnan. Någons syster, dotter, barnbarn, vän och kanske flickvän. Mördad. Det är tragiskt och fruktansvärt!

När jag stod där och läste lappen och såg bilderna tänkte jag: Tänk om det vore jag? Tänk om jag bara försvann spårlöst på vägen hem en natt? Eller min syster? Eller en av mina fina vänner? Så fruktansvärt! Usch... Får kårar och magont bara av att tänka på det. Jag skänker en tanke eller två eller flera till kvinnans familj, vänner och bekanta. Kan inte i min vildaste fantasi tänka mig hur de känner och mår just nu... Men jag hoppas att jag aldrig, ALDRIG, ALDRIG ska behöva uppleva detsamma.

Jag försöker att inte gå hem ensam på kvällar och nätter. När jag var yngre såg jag nog inte det allvarliga i det på samma sätt. Visst... Jag kunde tycka att det var läskigt, men jag trodde ändå inte att något skulle hända mig. Men nu har jag mycket mer respekt för farligheterna som kan gömma sig bakom nästa gathörn.

Nu är det inte så att jag drar mig för att gå ut ensam på kvällarna och att jag därför stannar hemma. Absolut inte! Jag måste kunna leva mitt liv! Sådana här händelser kan och får inte påverka det. Men jag kanske tänker mig mer för var jag går och när jag gör det.

Som igår... Jag missade precis bussen hem från träningen och eftersom nästa inte gick förrän 20 minuter senare beslutade jag mig för att promenera hem. Det tar bara lite mer än 20 minuter om jag håller ett hyfsat tempo. Men då ringde jag mamma och pappa. Sen fick pappa vara mitt sällskap hem. Inte för att han kan förhindra något 15 mil bort, men OM något (pepparpeppar) skulle hända mig så vet han vart jag är och kan DIREKT larma polisen. Det borde väl vara bättre än inget alls? Jag tycker att det känns tryggt i alla fall! Jag brukar alltid berätta vart jag går och jag lägger inte på luren förrän jag är hemma i lägenheten. Jag får också för mig att en elak och hemsk människa (ett monster i mina ögon) inte överfaller en person som pratar i telefon i första taget, men jag kanske har fel? Det är såklart inte alltid jag har möjlighet att göra såhär, men när det går så gör jag det!

Jag tycker att det är hemskt att sådana här saker händer. Att jag inte ska kunna känna mig trygg på gatorna i min hemstad. Att jag inte ens ska kunna gå hem från bussen utan att behöva oroa mig för att något ska hända mig (eller min familj eller vänner för den delen). Vad är det för värld? Ska det behöva vara så? Det gör mig arg och upprörd.

Än en gång... Jag skickar en tanke till den mördade kvinnans familj och vänner. Jag lider med er!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0