Lalalalalalalalalalalalalalalalalala
Hörde du inte vad jag sa igår?
Jag masade mig upp till jobbet ändå idag efter 12 h underbar sömn (idiotiskt jag vet...)! Jag hade kunnat sova mer, men plikten kallade. Så jag körde två seeega linsträningar (killar! Lär er pilla i ögonen för tusan! Speciellt när jag sitter där och mår piss!) och var med på en körkortskoll. Sen åkte jag hem och hoppade i mysbyxorna och la mig på soffan. Och här har jag legat sedan dess. Halvt däckad och tycker lite allmänt synd om mig själv! Det händer inte ofta, men när huvudet gör såhär ont, när magen känns som en uppblåst ballong och gör ont... Ja, då får jag tycka synd om mig själv! Så det så!
Jag ligger här och tänker på mat! Jag är sugen på en rejäl bit kött (gärna grillad av min älskade pappa), en god sås (gärna rödvin eller whisky) och pepprig potatisgratäng med mycket vitlök i. Eller kanske thaimat från favorestaurangen i Vasastan (det hade nog magen inte tyckt om för jisses så starkt det är!). Åh! Eller en favorittortellini från Pasta Haus. Eller varför inte en rejäl hamburgare med hemmagjorda pommes? Min kropp vill ha mat! Men det går inte. Magen håller inte med. Magen vill inte ha.
Just nu önskar jag att klockan var typ 20 så att jag fick krypa ner och sova. Visst kan jag sova lite nu, men då kan jag glömma att det blir någon sömn inatt. Nej, jag får helt enkelt härda ut och invänta att klockan ska slå läggdags.
Imorgon vill jag känna mig pigg igen. Jag vill vara fylld av energi och pigghet. För då är det min dag! Förra året gick jag omkring med ett ömt huvud och illamående eftersom jag smart nog slog i skallen rätt så rejält på mitt badrumsskåp (typ i hörnet på luckan precis vid spegeln = VASST!). Så i år vill jag vara frisk. Snälla låt det bli så!
Nu... Ja, nu ska jag kolla om det finns något bra på TV, ta mig en Ipren till och hämta ännu en filt.
Hejdå!
Sluta göra mig illa då för tusan!
Hela jag gör ont! Jag står inte ut! Sluta göra mig illa då för tusan!
Strax efter lunch kom kramperna i magen. Det gjorde så ont att jag knappt kunde stå upprätt. Jag tänkte att det var för att jag åt en sen lunch så jag härdade ut. Men så kom illamåendet. Så fort det gjorde ont i magen kom ett sting av illamående. Så vid 17 åkte jag hem. Tänkte att lite vila nog skulle hjälpa.
Nu har det gått några timmar och det är inte bättre. Magen gör konstant ont och krampar titt som tätt, mitt huvud bankar och varenda centimeter av min kropp gör ont. Kroppen riktigt värker och jag kan knappt nudda huden förrän det gör ont! Till råga på allt fryser jag också. Och nu snackar jag inte lite småfrusenhet utan ordentlig frossa! Jag ligger på soffan med tjocka mjukisbyxor, vanliga strumpor, raggsockor, långarmad tröja, tjock fleecejacka med luvan uppdragen över huvudet och två filtar. Ändå skakar jag! Skakar för att jag fryser så!
Det här är inte bra! Jag hinner verkligen inte det här nu. Punkt slut! Det är för mycket viktiga saker den här veckan för att jag ska tycka att det här är det minsta kul. Jag har för mycket för att det ska funka. Därför svär jag (förlåt för det!) - fan, Fan, FAN!
Så nu ska jag äta upp min fil (det första jag har kunnat få i mig sen min lunch [mår just nu illa bara av att tänka på fiskgratäng]), ta två Ipren och krypa ner och sova. Myssmurfen får göra mig sällskap och hålla mig varm. Snälla, dumma bacill! Försvinn ur min kropp till imorgon bitti! Jag varken vill, kan eller hinner det här just nu! Så stick! NU! Fan!
Jag kokar
En liten tomtegumma satt en gång...
hon tyckte dagen var så fasligt lång,
hon satt och vände på sin luva.
Usch, hon frös
och hon nös,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Usch, hon frös
och hon nös,
stackars tomtegumman hade snuva
Ja... Något är på gång i min kropp och det har jag misstänkt ett tag nu. Jag känner mig trött och hängig. Lite småsnuvig, ont i huvudet och har sådär lite småont i kroppen. Jag vill inte! Jag kan inte! Jag hinner inte! Jag får inte!
Så ikväll blir det kurering! Te, clementiner, vila och försöka få kroppen att INTE bli sjuk!
Med pappa i örat känns det tryggt
Det som hände i Göteborg i helgen är obehagligt! Två unga människor försvann spårlöst varav en hittades mördad i en skogsdunge. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Hur kan något sådant få hända? Och inte blev det bättre av att jag såg en uppsatt lapp på busshållplatsen i morse. Har du sett våran syster? följt av en text med beskrivning av systern, telefonnummer dit man kan ringa med tips och två bilder på en ung kvinna i min egen ålder. Den mördade kvinnan. Någons syster, dotter, barnbarn, vän och kanske flickvän. Mördad. Det är tragiskt och fruktansvärt!
När jag stod där och läste lappen och såg bilderna tänkte jag: Tänk om det vore jag? Tänk om jag bara försvann spårlöst på vägen hem en natt? Eller min syster? Eller en av mina fina vänner? Så fruktansvärt! Usch... Får kårar och magont bara av att tänka på det. Jag skänker en tanke eller två eller flera till kvinnans familj, vänner och bekanta. Kan inte i min vildaste fantasi tänka mig hur de känner och mår just nu... Men jag hoppas att jag aldrig, ALDRIG, ALDRIG ska behöva uppleva detsamma.
Jag försöker att inte gå hem ensam på kvällar och nätter. När jag var yngre såg jag nog inte det allvarliga i det på samma sätt. Visst... Jag kunde tycka att det var läskigt, men jag trodde ändå inte att något skulle hända mig. Men nu har jag mycket mer respekt för farligheterna som kan gömma sig bakom nästa gathörn.
Nu är det inte så att jag drar mig för att gå ut ensam på kvällarna och att jag därför stannar hemma. Absolut inte! Jag måste kunna leva mitt liv! Sådana här händelser kan och får inte påverka det. Men jag kanske tänker mig mer för var jag går och när jag gör det.
Som igår... Jag missade precis bussen hem från träningen och eftersom nästa inte gick förrän 20 minuter senare beslutade jag mig för att promenera hem. Det tar bara lite mer än 20 minuter om jag håller ett hyfsat tempo. Men då ringde jag mamma och pappa. Sen fick pappa vara mitt sällskap hem. Inte för att han kan förhindra något 15 mil bort, men OM något (pepparpeppar) skulle hända mig så vet han vart jag är och kan DIREKT larma polisen. Det borde väl vara bättre än inget alls? Jag tycker att det känns tryggt i alla fall! Jag brukar alltid berätta vart jag går och jag lägger inte på luren förrän jag är hemma i lägenheten. Jag får också för mig att en elak och hemsk människa (ett monster i mina ögon) inte överfaller en person som pratar i telefon i första taget, men jag kanske har fel? Det är såklart inte alltid jag har möjlighet att göra såhär, men när det går så gör jag det!
Jag tycker att det är hemskt att sådana här saker händer. Att jag inte ska kunna känna mig trygg på gatorna i min hemstad. Att jag inte ens ska kunna gå hem från bussen utan att behöva oroa mig för att något ska hända mig (eller min familj eller vänner för den delen). Vad är det för värld? Ska det behöva vara så? Det gör mig arg och upprörd.
Än en gång... Jag skickar en tanke till den mördade kvinnans familj och vänner. Jag lider med er!
Huvudvärk...
Nej... Nu får jag ta mig upp ur soffan och ta tag i min dag.
Motsatsdag
Torsdagen är än så länge rena motsatsdag. Jag har sovit dåligt inatt och hade en konstig känsla i kroppen när jag vaknade. En såndär känsla om att den här dagen inte blir lika bra. Än så länge har känslan haft rätt.
Mjölken var slut så morgongröten fick jag hoppa över. Någon klantig människa hade ställt in mjölkpakten med bara en ynka liten skvätt kvar på bottnen. Klantiga jag!
Sen såg jag att det regnade ute och att det är värsta höstrusket. Det tycker jag inte alls är bra eller roligt!
På jobbet är typ alla sjuka eller på semester så jag står ensam i butiken och sen är det långdag med kurs på HK direkt efter jobbet. Lååååång dag!
Lunchen vill jag inte ens tänka på. Inte heller hur min energinivå kommer att vara om någon timme.
Känner att dagen inte är vad jag vill att den ska vara... Men så är det ibland så det är bara att ta ett djupt andetag och tänka att morgondagen säkert känns bättre.
