Ibland kommer dagarna då liksom inget blir bra eller rätt. Du vet en sån dag då håret inte vill ligga som det ska hur mycket man än pillar? En sån dag då allt man har i garderoben känns fult och fel? En sån dag då inget klaffar? En sån dag då man liksom bara hade velat ligga kvar under täcket och vänta på att nästa dag ska gry? En sån dag har jag idag.

Jag satte klockan tidigare än behövligt för att jag skulle tvätta. Det var inte alls kul när klockan ringde två timmar tidigare. Men jag hade ju goooood tid att bara ta det lugnt innan jobbet.... Yepp...

Det hade kunnat bli bra, men nu är jag i stället senare än senast. Men.... Dagen kan ju faktiskt nästan bara bli bättre... Ropar dock inte hej än.

Jag hade tänkt mig en lugn och skön helg. I stället blev det en helt fullspäckad helg! Hur gick det till?

Helgen inleddes med en riktig långfika med en BC-kollega i fredags. Över fyra timmar. Trevligt!

Sen blev det lördag och då tog jag förvisso sovmorgon, men sen blev det lunch med Jessica följt av mellohäng.

Helgens sista dag inleddes med sovmorgon och spontanbak. Sen ett riktigt fikakalas följt av ett besök på IKEA. Hux flux var klockan efter 19 och först då blev det ett par tre timmars lugn.

Kanske inte riktigt den helgen jag hade tänkt mig, men oj så trevligt! Nu är det måndag igen och idag hoppas jag att huvudet håller för träning. Hoppas hoppas!

Klockan är 17.15 och det är ljust ute!!!!!

Jag fullkomligt älskar klänning! ÄLSKAR! Ett tag fullkomligt bodde jag i klänning och ägde inte ett par snygga byxor. Jag hade på mig klänning jämt. Till fest, till vardag, men strumpbyxor eller barbent. Alltid klänning!!

Kanske berodde klänningsberoendet på att det några år tidigare knappt fanns en klänning som passade mig. Min kroppsform passade helt enkelt inte ihop med klänningarna som fanns. Nu låter det som att jag hade hur konstig kropp som helst, men det hade jag inte. Men så fort jag provade klänningar var det något fel i passformen. Klänningens höfter satt i midjan eller halvvägs ner på låren. Klänningens rumpa sagt i svanken eller nere på låren. Klänningens midja halvvägs upp i armhålan eller nerpå höften. Katastrof!!

Men så en dag passade klänningarna i butikerna. Om det var jag som ändrade kroppsform eller tillverkarna som ändrade sina mönster ska jag låta vara osagt, men hux flux kunde jag ha klänning. Och oj vad jag hade klänning!!!

Jag älskar fortfarande klänningar och det bor alldeles för många i min garderob. Men på sista tiden vet jag inte riktigt vad som har hänt... Klänning har inte lockat på samma sätt och när jag i stället har valt en blus eller topp i garderoben har klänningarna undrat varför de inte duger längre. Men jag kan inte ge något svar....

Så idag... Fredag. Lite vårligt ute i luften. Ja då kände jag för klänning. Och idag fick det bli en nyinköpt klänning från HM. En blå tunn sak (yepp... Jag i blått. Händer inte så ofta) som är underbart skön på. Den är väldigt lik en senapsgul jag köpte i höstas, men vad gör väl det. Så idag kör jag klänning igen efter veckor med byxor. Till det kör jag halsband från Forever 21, örhängen från Marc by Marc Jacobs, klocka från Michael Kors och skor från (lite otippat) Din Sko. Fredagsfin it is!

För snart tio år sen tog jag mitt körkort. Jag minns dagen som om det vore igår. Jag lurade mina vänner och sa att jag behövde gå från lektionen för att jag hade tid hos tandläkaren. Sen åkte jag till körskolan och hade en kort körlektion med min körlärare Åke. Tur var väl det för den körlektionen gick allt annat än bra och jag vet att jag sa till honom att jag kanske skulle strunta i det... Vem behöver ett körkort liksom?

Men jag åkte till uppkörningen och fick en trevlig äldre man som min uppkörarkontrollant. Jag behövde inte köra så länge. Drygt halva tiden och i min värld betydde det bara en sak - det hade gått käpprätt åt skogen. Uppgiven stannade jag bilen och funderade på vad jag hade gjort för fel. Lagom till att jag hade börjat analysera varenda liten detalj av uppkörningen sa han - du skötte dig galant. Den här lappen har du med dig tills du har fått ditt körkort. Jag var millimeter från att börja storböla. Jag hade tagit körkort!!!

Så var det dags för kortet. Jag hade piffat mig lite extra den morgonen innan jag cyklade till ICA maxi där de hade en fotograf. Typiskt nog öste regnet ner så det där piffandet hade jag ju kunnat skippa. Kortet blev allt annat än bra. Det ser ut som att jag har en mörk, mörk mössa på mig. Jag ser ut som en hopsjunken, rädd individ.

I tio år har jag stått ut med kortet. Visst spelar det ingen större roll egentligen, men ändå... Jag visar ju ändå fram det lite titt som tätt och ofta får jag höra - oj du var inte riktigt dig lik! - eller - oj vad mörkhårig du var här! - eller - så ung du ser ut att vara!

Idag var det dags för ett nytt kort. Ett kort jag ska stå ut med i tio år. Att säga att jag blev nöjd med resultatet vore definitivt att överdriva big time! Stel som en pinne (tanten sa - var noga med att du ser till att verkligen ha hela ryggen mot väggen i automaten. Bäst att lyssna), konstig blick (inte blinka, inte blinka, inte blinka) och med ett konstigt minileende på läpparna (kan inte vara med på kort utan att le så att tänderna syns eftersom jag har en sned framtand som kan sticka fram lite fult annars. Att le med stängd mun är svårt men jag ville inte heller se helt sur ut). Men kortet blev ändå helt ok. Jag får väl stå ut med det i tio år helt enkelt. 2022 blir det ett nytt. 38 år är jag då. Jädrans.....

Även om det inte märks på vädret att vi går mot vår så fick jag lite våriga känslor innan idag. Det berodde inte bara på paketet från HM som damp ner idag utan också på ljuset. Det är ljusare på morgonen och ljusare på kvällen.

En kund sa förra veckan att det nu blir 5 minuter mer ljus om dagen. Det blir 35 minuter på en vecka. Det är mycket ljus. Det betyder att det snart är ljust när jag slutar 18. Hur underbart känns inte det?! Otroligt!

Så jag längtar efter ljuset. Efter våren. Jag behöver det. Men nu.... Dags att krypa till kojs och kurera mitt onda huvud. Natti!

Såhär såg det ut i soffan för ett par timmar sen. En kall Vincent kröp in under min filt och kurade in sig vid mina ben. Kalla tassar mot låret. Lite bökande. Några grisljud och sen somnade han.

Jag pustar ut på soffan med en kopp te. Det har varit två långa veckor. Det känns i kroppen. Det känns i själen. Men nu har jag gjort elva av tolv och efter morgondagen tar jag välförtjänt helg med två dagars ledigt. Lovely! Och eftersom morgondagen består av reg-möte i Varberg så lär det gå rätt så lätt att avverka dag nummer tolv.

Men nu ska jag surpla i mig mitt sista te, skölja ur inpackningen jag har i håret, diska upp två grytor och stryka en blus sen kryper jag till kojs. Godnatt!

Förhållandet mellan mig och min skrivare är rätt stormigt. När han (ja jag utgår ifrån att min skrivare är en han) funkar så är han så himla bra! Då är vårt förhållande helt smärtfritt och det känns som att vi svävar på små rosa moln! Det är liksom bara så problemfritt och bra!

Men... Så kommer de där stunderna då det är helt totalt tvärtom. Stunder då vi inte synkar och förstår varandra för fem öre. Stunder då jag önskar att det var tillåtet att kasta honom hårt i marken (han är rätt tung så att kasta hårt är svårt, men jag skulle göra så gott jag kunde) och sen sparka och hoppa på honom. Allt för att få ut min aggression. Man skulle kunna säga att vårt förhållande antigen är perfekt eller totala katastrofen!

Det finns en tydlig gemensam nämnare när det kommer till katastroftillfällena. För när de stunderna kommer har jag ofta plockat isär honom. Och när delarna ska ihop igen så skiter det sig big time!! Han vill inte sättas ihop igen och jävlas värre än du kan tänka dig!

Första gången detta inträffade skulle jag kolla vilken typ av färgpatron jag skulle beställa. Dum som jag var tog jag ut den och sen fick jag inte tillbaka den. Jag höll nog på i nästan en timme. Svetten rann och hela jag var kolsvart av bläck liksom skrivbord, tangentbord och skärm. Jag svor ramsor som inte är okej att återupprepa. Som tur var kom min chef på besök den dagen och han fick tillbaka färgpatronen efter sisådär 30 minuter. Även han helt kolsvart och med ramsor som var nästan lika illa som mina.

Andra gången vi hamnade i bråk med varandra var när jag sen skulle sätta i den nya patronen. Jag svor en ännu värre ramsa och sa lite på skoj till en ny extratjej jag precis anställt och som denna dag skulle provjobba att hon efter mina svordomar säkert inte skulle vilja ha mig som chef. Det ville hon tack och lov och efter 30 minuter var mina händer kolsvarta men färgpatronen bytt.

Efter det var det faktiskt lugnt ett tag. Jag och skrivaren hade en underbart fin relation. Så åkte jag på semester och då gick han sönder. Tjejerna ringde och ordnade en ny skrivare och jag hoppades att det skulle vara en ny sort. En enklare variant. Men icke. Samma skit!!

Idag hade vi ännu en dust jag och min käre skivare och jag var ärligt talat sekunder från ett psykbryt. Jag plockade isär honom precis enligt instruktionerna, men sen gick det inte att få ihop honom. Stört omöjligt! Att tillägga är att mitt kontor är ungefär en kvadratmeter stort. Man kan knappt kalla det kontor. Skrubb är ett bättre ord. Det finns ingen yta att tala om och skrivaren går inte att öppna fullt ut eftersom en hylla sitter i vägen. Det går inte heller flytta den för vart skulle jag ställa den...? Men skit samma. Patronen skulle i alla fall bytas men gick inte att få tillbaka. Efter 45 minuter var tårarna och arga skriken inte långt borta. Svetten lackade och jag kände mig nästan klaustrofobisk där i skrubben. Hur f*n skulle jag få ihop skiten?

Till slut fick jag nog. Jag slet loss sladdarna och ryckte ut skrivaren från den lilla trånga hyllan. Nu skulle man kunna tro att jag slängde den så hårt jag bara kunde i marken och sen hoppade och sparkade på den, men icke. Nog för att jag var argare än argast, men jag kunde ju inte låta fanskapet vinna. Nej.... Jag satte skiten på bordet i köket och fortsatte min kamp. 45 minuter senare lyckades jag! Den nya patronen var i!!!! Yes!!! Tog bara en timme, svarta händer och svordomar jag inte ens tänker tänka igen. Men jag vann över skiten. Ha fick du din sabla skrivare.

Nästa gång patronen behöver bytas ska jag planera in semester för om jag behöver ta den kampen igen ligger nog skrivaren där trasig på golvet...

Det är isgata. Riktig blankisgata på sina ställen. Onödigt, tråkigt och livsfarligt. Jag tror att om jag inte halkar idag så halkar jag inte alls i vinter. Kanske skulle man ha tagit skridskor på sig....?

Idag är det på dagen ett år sen jag skrev på mitt nya anställningskontrakt. Jag minns hur nervös jag var där jag satt med nye chefen mittemot, kontraktet på bordet och pennan i handen. Det var så svårt att förstå. Det jag väntat på och kämpat för så länge blev nu verklighet. Jag hade fått jobbet jag ville ha. Efter alldeles för lång väntan. När jag satt där och läste igenom arbetsbeskrivningen undrade jag för mig själv hur i herrans namn jag skulle kunna göra allt det där. Vad gav jag mig in på? Skulle jag ro iland detta?

Idag är det på dagen ett år sen jag lämnade in min uppsägning på mitt gamla jobb. Jag var så nervös när jag skulle ringa de två samtalen att jag skakade och mådde illa. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur reaktionerna skulle bli. När det var gjort satt jag ensam inne på kontoret på jobbet och skakade ännu mer. Den tunga stenen som så länge bott i mitt bröst släppte långsamt. Stenen som stundtals hade känts så enormt tung och stor. Stenen som under dagar, veckor och månader hade fått mig att må dåligt och tvivla på mig själv. På några sekunder var sen borta. Pytts väck. Jag kunde helt plötsligt andas igen och jag smålog för mig själv där på kontoret. Fyra veckor. Fyra veckor.

Idag är det på dagen ett år sen jag ringde underbara C, som inte bara var min referens för jobbet utan också var ett enormt stöd det sista halvåret på gamla jobbet. Hon kom in när allt kändes tungt och lyfte mig. Gav tillbaka lite självförtroende. Sa att jag var bra. Hjälpte mig att härda ut de där sista månaderna tills mitt jobb kom. När jag ringde C den där morgonen fick jag glädje i andra sidan luren. Vemod men glädje och jag inte tacka henne nog för det hon gjorde.

Det senaste året har verkligen varit fyllt av tuffa utmaningar och slit. Men det har varit så otroligt obeskrivligt roligt! Jag har fått testa mina gränser gång på gång. Pressat mig själv mer och mer. Lyckats med saker jag inte trodde jag kunde. Det förlorade självförtroendet är tillbaka. Jag har fått så många kvitton på att det jag gör är bra. Det är helt underbart att höra. Och när jag tänkte tacka för att jag fick chansen fick jag i stället ett stort tack att jag valde att tacka ja! För mig var det en självklarhet.

Så nu påbörjar jag snart år nummer två. Jag är spänd av förväntan över vilka utmaningar som komma skall. För utmaningar kommer... Det vet jag, men jag hoppas ändå att år nummer två blir lite mindre turbulent än år nummer ett. Vi hoppas på det va? :)

När jag var på stan med Fru A i lördags hittade hon ett trepack med nagellack som vi båda slog till på. I förpackningen fanns ett blått, ett silvrigt och ett glittrigt lack. Gillade det silvriga allra mest så det testade jag igår. Det blev riktigt metalligt och fint! På två av naglarna målade jag även på ett lager av det glittriga för att få lite effekt. Jag är mest van att ha färgglada lack så det är lite ovant, men jag gillar det!!

Nu tar jag helg. Även om det bara är för några timmar så hoppar jag i mysisarna, drar på mina nyinköpta fårtofflor och skrotar runt. Jag inleder med att laga en megagryta korvstroganoff med bulgur och vitkålssallad. Sen röja ordning i köket. Sist soffhäng med Sex and the city, Kontoret och Äkta människor. Efter det däckar jag nog. Men efter den här veckan är det fullständigt ok!

Sitter äntligen på en buss hem. Dagen har varit fylld och nu måste jag hem och få några timmars sömn innan det blir jobb.

Så... Dagen då. Vaknade förvirrad strax efter 09 när klockan ringde och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det är ju lördag skrek hela jag! Men jag pallrade mig upp och begav mig till jobbet.

På jobbet var det lite mindre galet än i fredags, men ändå galet när folk kom med 5-10 par skor var. Jobbade 3,5 h innan jag begav mig till herr och fru A med ett gäng femfyrssemlor. Jag och frun gick på stan. Sen mat, mello och film. Missade bussen hem med två minuter och fick sitta i lätt snö och vänta (tack för luva).

Nu är jag snart hemma och jag ska stupa i säng så jag orkar jobba lite imorgon. Längtar lite till fredag!

Japp. Intressant värre. Nu är min buss framme i alla fall. Hej hopp!

Fredag kväll. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var mör efter jobbdagen. Halva reapriset tar på krafterna so to say, men oj så kul!

Helgen inleddes med middag på favvo-thaien Moon Thai Kitchen med favvo-Anna! Perfekt!

Nu avslutar jag fredagen med ett avsnitt Sex and the city. Imorgon blir det jobb. Egentligen är jag ledig, men ibland får man offra sig. Morgondagen är en sådan ibland. Men lite sovmorgon ska jag unna mig.

Så... Dags att somna.

Jag var på 75 minuter skivstång intervall igår. Det var jobbigt. Det var tungt. Och aj vad det gör ont idag. Jag ser ut som en pinne när jag går. Mina armar orkade knappt lyfta en sko på jobbet idag. Om jag sätter mig ner kommer jag inte upp igen.

Det har varit problematiskt idag. Värre lär det bli imorgon. Om jag kommer upp ur soffan vill säga. För just nu har jag fastnat. Fastnat i soffan. Flyttar jag mig gör varenda liten muskel ont. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig från soffan till sängen. Hjälp. Träningsvärk. Men skönt att träna var det!!

I julas köpte jag Sex and the city-dvdboxen. Jag har velat ha den länge, men inte masat mig till att köpa den. Men nu var det dags! Bästa serien! Kan inte sluta titta!

Under helgen har jag plöjt några avsnitt. Eller ganska många. I mig växer en längtan. En längtan tillbaka till New York. Det suger i kroppen. Jag vill åka nu. Jag vill strosa på New Yorks gator, äta god mat (mexikanskt, hamburgare, grekiskt och kubanskt närmast i åtanken), dricka drink (Café Habanas Frozen margarita med jordgubb...), äta pinkberry och cupcakes, shoppa, strosa i Central Park, åka taxi för inga pengar alls.... Jag vill till New York. Jag. Vill. Till. New. York. NU.

Bara ett avsnitt till innan det är sovdags. Då ska jag drömma om det stora äpplet.

Vintern har verkligen kommit med dunder och brak! Iskallt ute och det känns som att jag ska förfrysa näsan så fort jag går utanför dörren.

När jag var i New York (längtar tillbaka något så in i Norden!) köpte jag en superfin kofta på rugby Ralph Lauren. En riktigt varm grovstickad kofta med mockabitar på armbågarna, fina flätade knappar och andra små fina detaljer på. Då tänkte jag att den ska jag använda när kylan kommer. Men kylan dröjde och den finfina koftan blev lite bortglömd. Men igår hittade jag den och oj så glad jag blev! Den fick åka på och den var jättevarm och gosig. Och snygg såklart! Bästa koftan någonsin!

Ibland får man offra sig. Även om det innebär att saker och ting på vägen dit inte känns så bra. Skor är ett sånt fenomen idag. För ute är det rent ut sagt helt för jävligt kallt! Sådär kallt att man helst legat kvar under duntäcket och ignorerat det som finns utanför. Sådär kallt att man helst hade velat stå i duschen under hett rinnande vatten i flera timmar. Sådär kallt att näsan fryser till is och liftrören gör ont. Sådär kallt att det enda man vill ha på sig är största och varmaste tröjan, raggisar, varma mjukisbyxor, halsduk och mössa och sen vira in sig i en filt. Så kallt är det!

Så... Det normala och helt klart smartaste att ha på fötterna är ett par riktigt varma skor. Ett par skor som håller fossingar och tår riktigt varma. Ja... Det vore det smarta, men hur snyggt är det på en after work?! Ungefär lika snyggt som att gå dit i de där mysbyxorna eller med en mössa på huvudet. Nej... Varmfodrade skor får inte sitta på mina fötter då. Ja, jag är mer ytlig än praktisk och det står jag för!!

I stället har jag tagit på mig ett par tunna boots. Helt rätt på en aw. Helt fel i vinterkylan. Men... Den som vill ha fin får lida pin. That's it!

Bland det värsta med vintern (förutom konstant frysande, kilovis med kläder, mörker och annat hemskt) är att min hud blir absolut snustorr! Ansiktet flagnar, huden på ben och armar är vitare än vitast av torrhet och läpparna fnasar och svider. Inte alls kul! Jag hade nog kunnat bada i lotion två gånger om dagen och det skulle ändå snöa från mina kläder.

Värst är nästan ansiktet och läpparna. Det syns liksom så väl där. Det går inte att dölja med en tröja (jo det går, men hur snyggt skulle det va att gå med en kofta över huvudet?). Så just nu missbrukar jag hudkräm och läppsyl.

Men så för några veckor sen fick jag tips på en bra salva av min systers kollega. Hon använde den på läpparna. Jag har inte masat mig till Apoteket och köpt den än, men idag så. Då såg det ut som att jag hade läppenna av fnasighet på mig. Inte så snyggt. Ont gjorde det också. Så när jag gick på rast vid 16-tiden gick jag raka vägen till Apoteket. En tub salva fick det bli!

Sen dess har jag haft salvan på läpparna och herrejisses alltså! Fnasigheten är så gott som borta och läpparna är mjuka som bara den! Mirakelsalva! Kan definitivt tipsa om den om du har samma problem som jag. Har nu också lagt ett tunt lager på de torra delarna av ansiktet så vi får se imorgon om det har hjälpt!!

Ska alldeles strax krypa ner under duntäcket och sova. Kroppen är lite lagom mör efter ett pass i gymmet (två pass på tre dagar! Kors i taket!). Förutom en timmes träning har jag hunnit med att laga middag också. Lite imponerad över mig själv med tanke på att jag kom hem vid 19 och då begav mig till gymmet innan jag lagade mat.

Det senaste året har jag varit helt bedrövlig på att laga mat. Ja jag skulle faktiskt till och med våga gå så långt som att säga att jag har varit värdelös på det! Orken, inspirationen och tiden har inte funnits där. Men så i måndags... Då kände jag för att laga mat. Jag handlade allt jag behövde för en helimproviserad rätt som jag tyckte kunde bli god där jag gick och spankulerade i mataffären.

I måndags blev det ingen matlagning och jag tänkte på kvällen - jaha... Så mycket för det påhittet!

Men så när jag kom hem från träningen så kände jag inspirationen! Jag lagade middag. Än så länge har jag bara smakat på såsen och den var faktiskt jäkligt god om jag får säga det själv. Matlådan inför imorgon ser riktigt smarrig ut och jag längtar till jag får äta den!

Vad blev det då? Jo när jag gick där på maxi blev jag sugen på kyckling. Och baconinlindad kyckling är gott. Speciellt om den är fylld med något. Så jag köpte kycklingfilé, bacon, fårfeta och paprikapesto. Sen gjorde jag en smarrig tomatsås till och så bulgur och kokt broccoli. Mycket gott och ser fantastiskt ut i matlådan. Eller hur?