Jag ligger ordentligt nedbäddad under duntäcket. Det är varmt och gott. Försiktigt sticker jag ut tån. Kallt! Sovrummet är kallt. Iskallt. Får man ligga kvar och inte gå till jobbet då?

Det blev en tur på löpbandet. 6,5 km. Ändå i ok fart. Helt ok nöjd. Bättre ska det bli.

Därmed basta! Slut på ursäkter. Slut på undanflykter. Slut på - jag börjar nästa vecka. Nu får det vara nog.

Jag pratar såklart om träningen! Innan tränade jag duktigt varje vecka. Minst tre fyra pass. Morgonspinning, morgongym, morgonlöpning, step up och skivspin. Det var underbart!

Senaste året har träningen fått komma i allra sista hand. Först på grund av sjukdom gånger fem, sen för jobbet och sen för jobbet igen. Dålig ursäkt jag vet, men efter en 12-13 timmarsdag på jobbet är träning det allra sista på prioriteringslistan och därför har det fått stryka på foten alldeles för många gånger.

Men nu får det vara nog! Jag borde kunna röra på fläsket i alla fall två gånger i veckan. Och så fort våren kommer får rumpskorna följa med till jobbet varje dag och så är det jag som promenerar hem från bussen. Jag har också beställt en pilatesboll från stadium eftersom jag hade presentkort där. Den ska jag försöka använda på kvällarna de dagarna jag är för slö för gymmet (även om jag inte blir förvånad om den bara blir liggandes och därmed tar upp plats, men testar man inte så vet man inte). Så nu ska här bli ordning på torpet. Jajemensan! Fläsket ska rastas. Heja mej!

Alltså... Beröm och fina ord kan man liksom inte få nog av! De värmer i hjärtat och gör till slut att det bubblar över. Den här veckan känns det som att jag har blivit överöst med bra och fina ord och jag kan inte annat än att stanna upp och tänka: är det verkligen mig de pratar om? Jo, tydligen är det så.

Ovanan har inte riktigt släppt och ibland känner jag mig nästan lite generad och rörd inför de stora orden. Som att de liksom inte gäller mig. Samtidigt är det skönt att få höra det och slippa gå och försöka försäkra sig själv om att man är bra. För när man måste göra det varje dag tappar man till slut tron. Man tappar tron på att man är bra och att det man gör duger. Men numera vet jag att jag inte behöver känna så.

Så nu ska jag ta till mig allt. Suga åt mig varenda stavelse i orden. Sen ska jag sträcka lite extra på mig och se till att bli ännu bättre!!

Jag är ett kokboksfreak. Älskar dem! Kan inte få nog av dem. Drömmen är att ha ett stort kök där mina fina kokböcker står på tavellister på väggarna. I stället för tavlor. Fint uppställda på rad. Inspiration. Fina bilder. Underbart!

Ibland när jag ska gå och lägga mig kan jag ta med mig en kokbok. Sen ligger jag och bläddrar i den innan jag ska somna. Läser lite recept. Tänker att det där ska jag laga! Ofta lagar jag det inte, men inspirationen är bra!

Allra bäst gillar jag bakböcker. De är bäst! Jag kan bara sitta och titta på de fina bilderna och önska att jag själv kunde göra de fina tårtorna eller kakorna.

När jag var i London för ett par år sen gick vi förbi The Hummingbird Bakery som bland annat säljer cupcakes. Då var jag för mätt för att köpa en cupcake (något jag såklart ångrade i efterhand). Däremot stod jag och fingrade på deras kokbok. Skulle jag slå till? Jag gjorde det inte. Jag misstänkte att den skulle bli stående eftersom måtten och ingredienserna ju inte är riktigt svenskanpassade. Det blev nämligen så med en bakbok jag köpte första gången jag var i London (inhandlades för övrigt i en bokaffär som BARA säljer kokböcker!! Himmelrike!). Så jag avstod. Jag ångrade såklart även det i efterhand, men sen har den där boken fallit i glömska. Fram till ikväll!

Ikväll hade jag fika. Min kompis Maria kom med en födelsedagspresent till mig. Kände på tyngden och formen att den nog var en bok. Döm av min förvåning när det var den boken!!! The Hummingbird Bakery-boken! Men på svenska.

Så nu sitter jag och tittar i den. Så mycket gott! Både vanliga saker som olika sorters cupcakes och kakor, men också sånt med lite mera ovanliga ingredienser. Eller vad sägs som en kaka med guiness i? Eller apelsinläskscupcakes? Eller kaka med squash i? Eller kanske bjuda på mojitocupcakes? I like!

Så... Tack Maria för boken! Får bjuda dig på något gott framöver :).

Det fick bli tåg till jobbet idag. Bussen hemifrån var sen och den till jobbet tidig så även om jag småsprang genom nordstan så fick jag snällt se på när bussen passerade mig när jag hade knappa 40 m kvar till hållplatsen (har noll ögonmått men något sånt var det). Passande nog gick det ett tåg 5 minuter senare och jag hann precis med det.

När jag gick genom centralen till tåget fick jag en flashback. Jag tänkte tillbaka på när jag åkte tåg mellan Göteborg och Halmstad varje dag i över ett halvår. Hur jag gick upp i ottan. Hur jag följde ett minutiöst morgonschema. Gick något fel skulle jag missa bussen. Missade jag bussen skulle jag missa tåget. Missade jag tåget skulle jag bli väldigt sen till jobbet. Inget fick gå fel på morgonen. Det räckte med en minuts diff så var det kört.

Jag tänkte på hur jag fick panik om jag inte hade lyckats slumra till innan Kungsbacka. Då var det kört. Ingen vila. Trött dag.

Jag tänkte på hur jag jagade tid. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Hela min tankeverksamhet kretsade kring tid. När jag skulle gå upp, när jag var tvungen att slumra in på tåget, när halva dagen på jobbet hade gått, när halva veckan hade gått (bästa med onsdagen! Hela vägen hem på tåget upprepades mantrat - nu har mer än halva vecksn gått - i mitt huvud), när jag senast var tvungen att somna på kvällen för att det ens skulle vara lönt att gå och lägga sig, när klockan skulle ställas.... Tid, tid, tid. Hela tiden tid.

Jag tänkte på hur många timmar det gick åt. Jag räknade på det en gång på tåget hem. Hur mycket tid la jag på att ta mig från dörr till dörr. Från det att jag lämnade hemma till att jag började jobba. Från det att jag slutade jobba till att jag klev in genom dörren hemma. Det blev mycket tid. Nästan 25 h i veckan. Ett dygn bort i veckan. Massa tid. Borta.

Jag var inte lämpad för den pendlingen. Eller så var jobbet helt enkelt inte värt det. Det vägde inte upp det jag tyckte var jobbigt med pendlingen. Tur att det tog slut. Tur. Det var den sista tanken som for genom mitt huvud innan jag hoppade på pendeln. Tänk vilken tur att det tog slut. Tänk hur bra allt blev ändå.

Jag älskar arter läsa! Det är så otroligt avslappnande. Mitt läsande går i periodernas antingen läser jag ingenting eller så plöjer jag bok efter bok efter bok. När jag är inne i mina läsarperioder jobbar jag mig lätt igenom flera böcker i veckan. Jag läser när jag äter frukost. Jag läser när jag väntar på bussen. Jag läser när jag äter lunch. Jag läser när jag väntar på bussen. Jag läser när jag kommer hem. Jag läser när jag ska sova. Hela tiden.

Nu var det längesen jag var inne i en läsperiod. Dels har jag inte prioriterat det (dumt nog), dels har jag inte vetat vad jag vill läsa. Men jag saknar läsandet.

Igår fick jag två böcker i födelsedagspresent. Perfekt! Här ska läsas! Så nu har jag krupit ner under duntäcket och ska läsa några kapitel i den första innan jag somnar. Lovely!

Jag är en person som alltid är ute i god tid. När jag är hembjuden till folk kommer jag alltid i tid! De gångerna jag har varit sen så finns det alltsom oftast en bra ursäkt - bussen var sen, det var halt ute så jag var tvungen att gå långsamt osv.

Men... Det finns ett annat undantag. Nämligen när jag ska ha fest eller middag. Eftersom jag är perfektionist ut i fingerspetsarna så godtar jag inte en halvdan tårta. Då bakar jag om. Jag vill att minsta detalj ska bli som jag vill! Även om gästerna säkert är nöjda ändå (borde lärt mig av min inflyttningsfest för två år sen då den mest uppskattade tårtan var den som var sekunder från att ryka ner i soptunnan...)! Därför är jag ofta sen. Stressar och hoppar in i duschen typ 45 min innan gästerna kommer.

Idag är jag dock obehagligt i fas. Riktigt obehagligt i fas. Nästan lite före. När kommer bakslaget!? Fy! Det kryper i kroppen för hur kan jag vara klar med de tunga bitarna redan nu? Nej... Nu ska jag fortsätta så jag ligger lite före när det går åt helvete!!

På lunchen igår var jag och handlade tre kassar mat. Stora sådana. Massa tunga saker som 1,5 l mjölk, glasburkar med bostongurka, jordnötssmör och chilisås (sicken kombo kanske du tänker! Jajemensan säger jag!), massa turkisk yoghurt, konservburkar, 1 ton potatis och lite annat smått och gott. Jag trodde att mina händer skulle sprängas på vägen hem! Det gjorde så himla, himla ont!

Tyvärr var jag inte klar efter de påsarna. Nej idag inhandlade jag en till kasse mat (juice, 2,5 kg nötfärs och två stora läskflaskor bland annat) och två kassar dricka på systemet. Plus att jag ska kånka med mig en stol hem! Varför gör jag alltid såhär? Varför? Varför? Varför? Jaja. Återigen får jag stå mitt kast. Varsågod kära jag! Varsågod!

I mitt huvud har jag formulerat en att göra-lista inför helgen. Nu har jag satt den på pränt och jag inser att jag gör som vanligt - siktar högt! Tänkte göra det enkelt för mig, men på något sätt lyckas jag ändå kringelikrångla till det. Men förhoppningsvis blir det bra!! :)

Jag gillar listor. De får mig att bli lite mer strukturerad. I en stressad och pressad situation får de mig att komma ihåg. Därför gör jag dem ofta. Gör små fyrkanter framför så att jag kan kryssa för när något är gjort!

Visst kan listorna bli lite stressande i sig också. Om de innehåller för många punkter. Men de fallen är få. Alltsom oftast är de bra skit.

Men... Nog om listorna. Nu ska jag bocka av dagens måsten (eller ja... När bussen är framme ska jag göra det) och sen blir det bums hem och börja förbereda! Fyrkanter ska kryssas för!

När jag var liten och fyllde år blev jag alltid så besviken när jag vaknade på min födelsedag och allt kändes som vanligt. Jag märkte inte att jag över natten hade blivit ett år äldre. Det märktes inte på min längd. Jag var lika lång (eller kort) som när jag hade gått och lagt mig. Det märktes inte på min vishet. Jag var ungefär lika smart (eller osmart) som kvällen innan. Det märktes inte heller på hur andra behandlade mig. Jag var fortfarande lilla lilla Rebecca.

Varje år väntade jag på en förändring. Bara något litet. Kanske att jag hade växt en centimeter eller att jag kunde rabbla upp alla Europas huvudstäder i storleksordning. Men varje år blev jag lika besviken. Jag kände mig precis likadan som kvällen innan.

Så är det fortfarande. Jag känns likadan idag som jag gjorde igår. Ingen skillnad. När jag kollade mig i spegeln i morse såg jag likadan ut som när jag gick och la mig sent igår kväll. Inga nytillkomna rynkor. Inga gråa små hår. Bara vanliga Rebecca.

Skillnaden nu från när jag var liten är väl att jag då sökte efter tecken på att jag hade blivit äldre. Jag ville att det skulle synas. Märkas. Nu är det väl snarare så att jag är glad så länge huden kring ögonen är slät. Glad så länge håret är såhär fint blont (Vi kan väl bara idag låtsas att det är naturligt?). Tecknena på åldrandet kan gärna utebli.

Någon åldersnoja har jag aldrig haft. Aldrig på riktigt i alla fall. Inte så att jag mår dåligt eller lider av att jag blir äldre. Jag kan ju inte göra ett jädra skit för att stoppa det så varför inte bara njuta av varje år som om det vore det bästa?! Sen att jag önskar ibland att tiden gick lite långsammare, men det har inget med åldrande att göra. Snarare en längtan efter ett längre dygn så jag hade hunnit med mer.

Mitt 27e år på jorden blev ett otroligt händelserikt år. Mycket förändrades. Mycket blev bättre. Nu hoppas jag på ett riktigt bra 28e år. Ett år med nya förändringar och utmaningar.

Och jag ber er snälla rynkor och vänliga gråa hår.... 28 är ingen ålder. 28 är året då ni ska fortsätta hålla er borta. Så det så!

Så! En trevlig 19 januari önskar en nybliven 28 åring som är stolt över att fylla just 28!

Jag är trött på mörker. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Nedrans mörker. Jag gillar dig inte ska du veta! Jo på natten. Då är det skönt att du finns. Annars hade jag inte kunnat sova. Men på morgonen? Och kvällen? Varför? Onödigt!

När jag var 5 år fick jag den allra finaste födelsedagspresenten. Det är överlägset den bästa presenten jag har fått i hela mitt liv.

Jag har lite vaga minnen av hela händelsen. Hur jag gick och längtade. Varenda kväll dagarna innan min födelsedag hoppades jag att mamma och pappa inte skulle var hemma när jag vaknade. För det hade de sagt... Att om de inte var där så skulle jag inte bli ledsen. Mormor skulle vara där i stället. Och om så var fallet så betydde det att min present höll på att anlända.

Natten till den 17 januari - två dagar innan min 5 årsdag - vaknade jag mitt i natten. Och jag minns att jag blev så otroligt lycklig när jag insåg att mamma och pappa inte var hemma. Mormor var där. Min present skulle äntligen komma!! Lagom till min födelsedag.

Jag har kanske inte alltid tyckt att den där 5 årspresenten har varit de bästa. Som när den bet mig så hårt i ryggen att jag fick stora bitmärken. Eller när den jagade mig runt i huset för att slå mig och jag var så rädd och skrek tillbaka i stället för att försvara mig. Eller när presenten slog mig med en hammare i huvudet och jag själv fick skulden för det (kan meddela att jag fortfarande har men efter detta i form av en grå hårtuss på vänster sida huvudet. Inte så kul när man i unga år inte färgade sitt hår...). Ja då tänkte jag att det kanske hade varit trevligare om jag hade fått en docka ändå. Men alltsom oftast, i stort sätt jämt faktiskt, har det varit den bästa presenten någon kan få.

Nu har presenten blivit 23 år gammal. Idag faktiskt. 23 år idag. Presenten har växt en hel del och är lite lättare att kommunicera med. Den bits inte längre och slåss faktiskt inte heller. Den är såklart ingen pryl eller sak utan min lillasyster! Bästaste syster fyller år idag! Så grattis på födelsedagen Amanda Sofie 5 1/2 år!

Jag gillar när man springer på saker sådär när man inte riktigt hade planerat det. Ett fynd. Något man bara måste ha. Dagens fynd kan man nästan säga så om. Men bara nästan.

När jag var och fixade håret i helgen hade min systers kollega på sig en så himla fin blus! Den var kort i magen framtill och lite längre bak i ryggen. Sen var det säkerhetsnålstryck på den och knappar i ryggen. Väldigt fin!!

Därför blev jag så glad när jag sprang på samma blus idag men i annat tyg. Det är en modell jag kanske inte hade valt att prova i vanliga fall. Jag hade nog trott att jag inte skulle gilla den på mig. Just för att den är kort i magen (man har ju såklart ett linne under, men ändå). Men den var ju så fin på henne och då kanske den passar mig med? Jag chansade. Utan att prova. Testade när jag kom hem och jag gillar den skarpt!

Tyget är lite blekrosa och fyllt med små fåglar! Ja... Även det rätt ovanligt för att vara jag, men jag älskar den! Och så knapparna i ryggen. Snygg detalj! Japp den behåller jag. I vår är det jag som går med fågeltröja med kort midja!

När folk frågar vad jag önskar mig i födelsedagspresent har jag svårt att svara. För vad ska jag önska mig? Det finns liksom inget jag saknar, behöver och vill ha. Ja om man inte räknar in några (läs: många) miljoner på banken, inga räkningar, en resa till new york eller fred på jorden då... Men i övrigt kommer jag liksom inte på något.

Men i morse kom jag på det! Jag kom på vad jag önskar mig! Här är min önskelista. Det här vill jag ha i födelsedagspresent.

1. Soluppgång strax innan 06.00 så det är ljust när jag kliver upp och ska gå till jobbet. På helgerna kan solen gärna ta sovmorgon i ett par timmar.

2. Solnedgång tidigast 21.00 så att jag hinner få lite solljus på mig på kvällarna också.

3. Värme! Minst 20 grader ska det vara. Men ger du mig 25 grader eller lite till så vore det ju ännu mera toppen!

Japp... Det vill jag ha. Gärna så att det varar stora delar av året. Det kan väl inte va så svårt att ordna? Och du... Jag fyller år på torsdag!!

Det är kallt på tåget. Iskallt. Fryser. Jag känner hur tårna är kalla som små isbitar. Halsduken är fortfarande på. Det är så lockande att sätta på mig jackan, men då fryser jag när jag går ut. Dilemma.

Håret blev bra. Riktigt bra. Färgen är nästan lite rosabeige (även om det inte syns på bilden...) och frisyren kortare. Blir spännande att se hur jag ser ut imorgon nätt jag ska blöta och styla det själv.

Måste laga matlåda ikväll. Segt, men jag måste bli bättre på det. Punkt slut. Så det blir till att handla lite och laga mat. Segt.

Nej nu får jag snart kliva av det kalla tåget och ut i kalla Göteborg. Kallt, kallt, kallt.

Japp. Bortrakat jämns med rötterna... Nja. Riktigt så drastiska har vi inte varit (eller vi och vi... Syrran). Däremot är det kortare än på ett bra tag och en lite annan frisyr än innan. Färgen är inte helt klar än. Det ska i en nyansering som ska göra håret lite rosaaktigt. Sen är det klart! Jag önskar fortfarande att jag vågade mig på en röd kalufs, men av erfarenhet vet jag att jag hade ångrat mig sekunden senare. Har testat brunt ett antal gånger och alltid ångrat mig strax därefter och gjort mig blond igen. Så blont får det fortsätta att bli. Rött hår kanske blir min 30 årskris om ett par år :).

På tal om ålder. Snart fyller jag år. Nästa vecka faktiskt. Så nästa lördag blir det lite firande. Inte riktigt med det upplägg och antal gäster jag hade tänkt från början, men det känns faktiskt bättre såhär. Mat, dryck, bakverk och spel i fina vänners sällskap är allt jag vill ha! Måste bara bestämma vad jag ska laga till... Jag har inte bordsplats till alla åtta (japp så litet bor jag) så det får bli att några snällt sitter i soffan och då måste menyn anpassad efter det. Men jag ska nog komma på något gott!

Förutom det går jag och syster i planeringens tankar. Vi vill. Vi hoppas. Men det är långt från bestämt. En del saker som måste falla på plats först. Men drömma går ju :).

Nu ska jag knata och köpa sushi innan mitt hår ska bli rosa (ett steg mot det röda...). Ha en underbar lördag!!

Tiden bara springer och springer. Snart är det mitten av januari. Jag önskar att det fanns en pausknapp så jag kunde pausa lite. Eller i alla fall en spela väldigt långsamt-knapp så att jag kunde speeda ner allt lite.

Nu finns ju inget av dem och jag får bara gilla läget och hänga på så gott det går!

För tillfället har jag ett katastrofhår! Utväxten är allt annat än smickrande och frisyren ska vi inte tala om!! Jag tycker knappt man kan kalla det för frisyr ens. Långraggigt är vad det är! Bara hänger eller står ut på ställen som gör så att jag ser ut lite som Stig Helmer. Inte fint.

Men på lördag är det dags att göra något åt det. Frågan är bara vad? Någon som har några förslag?!

Ja det blir det ikväll. Jag, mamma, pappa och syster. Gott ska det bli!

Den här helgen är syster här och hälsar på med sambo och hund. Tänk att jag och Vincent skulle bli såna kompisar! Vincent är alltså hunden.

Eventuellt kan det faktum att vi har ett gemensamt intresse vara en av orsakerna till att vi har fattat tycke för varandra.

Vincent dök nämligen på ett par av mina skor igår. Han vägrade att släppa taget och rusade direkt tillbaka ut i hallen när vi hade ställt tillbaka dem. Sen smet han förbi köket med skon i munnen i hopp om att vi inte skulle se honom. Det gjorde vi såklart.

Grejen med Vincents skointresse är hans smak... Han valde ju inte direkt mina finaste skor (vilket jag i och för sig är jäkligt glad för...), men strunt samma. Killen gillar skor och då gillar jag killen!

Fredag. Röd dag. Ledig dag för många. Jag jobbar. Ett beslut som i höstas kändes bra, men som nu känns lite mindre lockande. Syster med sambo och hund är på besök så igår kollade vi på film och jag kom i säng alldeles för sent. Tröttheten är ett faktum!

Jag sitter på busshållplatsen och väntar på bussen. Glömde bort att det inte är vanlig dag så antalet bussar är något färre än vanligt. Så jag väntar. Tittar på alla mörka fönster med neddragna persienner. Folk sover. Skönt.

Samtidigt som kylan och tröttheten genomsyrar kroppen så inser jag hur mycket det ändå är värt det. Jag fullkomligt älskar mitt jobb. Både det dåliga och det bra. Det bra överväger ju som bara den!! Alltså är det värt att gå upp när de andra får ligga kvar och sova under ett varmt täcke (vill också!). Det är värt att sitta här ute i mörkret och vänta på en buss. Det är värt det. Tusen gånger om!

Nu kommer min buss och plockar upp mig. Ha en trevlig helg! Det ska jag ha när klockan slår 18 ikväll! En familjehelg. Härligt!

Jag kollar i stort sett aldrig på TV längre. Jag trycker igång den på morgonen för att ha lite ljud i lägenheten, men i övrigt är den nästan alltid avstängd. I stället följer jag serier på nätet. Kollar på min rast, på bussen, på tåget eller var det än må vara. Ibland kollar jag på serier i datorn hemma i soffan. Då kan jag liksom styra själv när jag vill och kan titta.

Innan jul sträckkollade jag dansk/svenska serien Bron. Riktigt bra! En annan gång alla avsnitt av någon amerikansk serie jag tyckte lät bra. Eller så kollar jag bara hela veckans Halv åtta hos mig.

Just nu kollar jag Masterchef Australia (hur jäkla bra är inte Masterchef?! Fullkomligt älskar mystery box challenge, invention tests och elimination tests! Avundas deras matkunskaper och otroliga fantasi och kreativitet) och Mildred Pierce. Den sistnämnda går just nu på SVT. Ingen aning om på vilken dag och tid dock. Jag kollar på SVT play i mobilen. Serien är otroligt bra!!! En av mina favvoskådisar Kate Winslet är helt lysande! Igår kväll såg jag del 2. Sorgligt. Tårarna kom på slutet. Shit vad bra! Se den!

Näst på tur står Kronjuvelerna och någon serie med Magnus Samuelsson (han den där store och starke som även kan dansa). Någon som har sett dem? Bra? Dåligt? Sevärt? Någon annan serie jag bara måste se? Hit it!

Jädrar vad det har blåst inatt! Jag har sovit jättedåligt och vaknat massvis med gånger av att det har känts som att det är i mitt sovrum stormen härjar. Obehagligt och nu är jag tröttare än tröttast!

En annan sak som är obehaglig när det blåser är att jag inte kan andas när jag är utomhus. Vinden gör liksom att jag tappar andan helt och totalt. Det känns ungefär som att jag har fallit hårt mot marken och landat på ryggen. Eller som att någon trycker ner mig under en kall vattenyta.

Hur mycket jag än försöker så går det inte att andas. Det känns nästan som att jag är på väg att kvävas. Jag går där i stormen och kippar efter andan. Glad om jag får i mig bara lite syre. Är jag ensam om detta?

Nej... Nu är min buss snart i stan och det är dags att ge sig ut i blåsten och gå till nästa. Jag tar ett djupt andetag innan jag kliver av och hoppas att det ska räcka tills jag kommer i skydd från stormen.

Jag kunde inte somna igår. Inte den tid jag hade önskat. I stället somnade jag ett par timmar senare. Dålig sömn. För få timmar. Så när klockan ringde 06.00 ville jag inte gå upp. Varenda cell i kroppen skrek: vi vill sova mer! Bara lite till! Snääääälla! Sen tittade cellerna på mig med sina stora rådjursögon. Vädjande. Bedjande. Det var svårt att stå emot.

Men det blev inte fler timmar. Jag fick snällt kliva upp och hoppa in i duschen. Göra mig i ordning. Gå ut i regnet. Gå ut i mörkret.

Visst... Jag tycker nästan alltid att det är lite jobbigt att kliva upp. Jag är liksom en sovmorgonmänniska som älskar att ligga kvar lite extra i sängen. En sovmorgonmänniska som uppskattar om klockan ringer 09 i stället för 06. Men idag var det lite extra jobbigt att kliva upp.

Jag skyller allt som tågsovandet. Så fort jag sätter mig på ett tåg blir jag trött. Oavsett tid på dygnet. När jag sätter mig på ett tåg vill kroppen sova.

Igår åkte jag tåg. Jag somnade. Dels för att jag åkte tåg. Dels för att det var nyårsdagen (= lite extra trött redan från början). Så jag somnade. Somnade innan Falkenberg. Vaknade i Mölndal. Sov nästan hela tågresan. Smart....

Så igår kunde jag inte sova. Kroppen ville men hjärnan var pigg. Fel kombo. Därför är jag trött. Därför vill jag sova.

Ikväll blir det till att somna lite tidigare. Därmed basta. Det får faktiskt bli ett av mina så kallade nyårslöften. Somna tidigare! Inte fastna med annat (läs: titta på Masterchef Australia på nätet). Somna i tid!

Så.... Nyårslöfte nummer ett: Gå och lägga mig i tid på kvällarna!! Ja och somna inte på tåg...

Så var 2011 till ända. Det har varit mitt livs kanske snabbaste år. Det hann knappt börja innan det tog slut. En hel del saker har förändrats. Mestadels bara till det bättre. Det enda jag egentligen har att klaga på är just att det har gått för fort.

När 2010 gick över i 2011 så hoppades jag att 2011 var året då förändringen skulle komma. Året då det var min tur. Året då det var slut med magont i samband med att väckarklockan ringde och bristen på inspiration. Året då jag skulle lyckas. Skulle 2011 vara året? Mitt år?

Någonstans hade jag ändå börjat ge upp hoppet efter 2010 års motgångar på just den fronten. Varför skulle 2011 bli annorlunda? Varför skulle det just nu, just i år bli min tur?

Men gnistan av hopp tändes igen bara genom ett telefonsamtal. Ett ynka litet telefonsamtal i mitten av januari. Gnistan blev ännu starkare efter två möten och ett par till telefonsamtal. Skulle 2011 ändå leverera? I början av februari fick jag svaret. 2011 var året. Mitt år.

Och så bra det blev! Mycket slit, långa dagar och ibland med en fundering över vad jag egentligen håller på med. Men i gengäld sjuihelsike massa beröm, underbar personal, goda resultat, braiga kollegor och mer uppskattning än jag någonsin hade kunnat ana. Alla saker som väger upp det som känns mindre bra.

Nu är 2011 slut och vi är inne i 2012. Året som jag hoppas ska bli ett bra år. Året då jag äntligen får lite mer semester (betald sådan!!). Året då jag faktiskt börjar göra saker för andra gången och det då borde bli lite lättare. Året med nya utmaningar. Året som ska bli bättre än bäst. Året 2012. Välkommen!