Jordgubbar till frukost och renbäddad säng på kvällen är vardagslyx.

Ibland får jag smarta och spontana idéer. Jag kommer på saker som just i sekunden jag tänker dem låter så himla kloka och bra! Men när jag sedan genomför dem inser jag att det var en bättre idé i tanken än i praktiken.

Det här händer lite titt som tätt och jag är alltid lika förvånad över att jag inte tänkte ett steg längre. Det vore så mycket lättare då.

Oftast är det inga allvarliga saker utan små skitgrejer som känns som stora saker när jag inser att jag inte tänkte helt klokt.

Ikväll handlade det om min skinnjacka. Den borde smörjas in med fett! Men inte ikväll. För ikväll måste jag hem. Direkt. Men.... Om jag skulle ta och bara ta litegranna bak på ryggen för att se hur det blir? Jamen det är ju kanon! Så kan jag ta hela jackan imorgon. Men oj vad fint det blev? Hmmmmm... Men nu ser det ju ut som att jag har en fläck på ryggen. Inte snyggt. Får nog ta hela det partiet. Jamen så gör jag! Men oj.... Nu ser det ju ännu lustigare ut. Bäst att jag tar hela ryggen! Så tar jag framsidan imorgon. Nej... Såhär kan jag ju inte gå runt! Jag får ta hela jackan. Inte mycket mer att göra. Men oj... Nu är den ju lite kletig.... Jamen det får väl gå bra ändå. Synd bara att jag inte kan luta mig bakåt på bussen utan får sitta lite lätt framåtlutad. Det ser nog ut som att jag antingen har ryggproblem eller att jag är på väg att kräkas. Det där med att smörja skinnjackan just ikväll var ju en väldans god idé!!

Varför lär jag mig inte?! Grundidén är super, men tillfället sådär... Jaja! Någon gång ska jag väl bli en klok dam jag också.

Dagens frukost består av en tallrik fil med miniflingskuddar med frystorkade blåbär i. I like!

Ja du läste rätt... Jag har en ledig helg! Det är lite overkligt och konstigt. Ledig liksom. På riktigt. Underbart!

Nu ska jag passa på att göra massa roliga saker. Ikväll blir det lite häng med två fina vänner och deras härliga ungar. Imorgon häng med fru A och lilla L. På söndag fika och behövligt skitsnack med bästa kollegan. Kan inte få en bättre helg.

Vad ska du hitta på?!

Man ska inte behöva vilja ha vantar, fårskinnstofflor och fleecejacka i juni. Hör du det sommaren?!

En spark i baken rätt in i verkligheten. Varför blir det alltid så?! Ingen mjukstart och ett par lugna dagar sådär för att vänja sig utan rätt på't så hjärnan bubblar över och kroppen känns som att den hade tillbringat en timme eller två i en torktumlare.

Ledigheten var skön. Välbehövlig. Efterlängtad. Nu räknar jag ner till semestern. En kort sådan, men jag ska inte klaga! Jag är glad över att få vara lite ledig. Lovely! Dagarna av ledighet börjar fyllas på och nu är vecka ett fylld. Nu klurar jag över vecka två.... Vi får se vad som händer och sker.

Lugnt ska det i alla fall bli! Återhämtning. Vila. Ny energi.

Vad ska du göra i sommar? Kanske har du något tips på hur jag ska fylla vecka två? Tips mottages tacksamt :)

Nu är min ledighet snart slut. Tyvärr. Att gå från 220 km/h och ner till 0 är svårt. Det tar några dagar att anpassa sig till att liksom inte göra något. Och när kroppen har gått ner i varv och äntligen börjar greppa att den inte behöver stressa.... Ja, då ska man vrida om tänket och tempot igen.

Där är jag nu. I fasen där jag måste förbereda kroppen och sinnet på ett högt tempo igen. Långa dagar. Tidigt upp på morgonen. Hem sent på kvällen.

Men det går snabbt. Fråga mig igen på måndag eftermiddag så är jag inne i tempot igen.

Nu ska jag dock njuta det allra sista av min ledighet. En cider i solen, lite grillade lammspett och en grillad sallad och sen Bulls med Halmstadtjejerna. En rätt bra lördag. Första lediga lördagen på evigheter nu när jag tänker efter!!

Ha en ljuvlig lördag!

Just när jag har vågat börja tänka - Shit vad bra det flyter! Ja då kommer bakslaget och det big time! Jag försöker hålla skenet uppe men hade helst åkt hem och skitit i det. Skitit i hela skiten!

Jag måste hitta energin och orken. Energin och orken att starta hela karusellen igen. Jag vet att det kommer att ordna sig. Det har det ju gjort alla de andra gångerna det senaste året, men det här bakslaget slog hårdare. Som ett knytnävsslag rätt i magen.

Nu ska jag ta mig igenom sista timmarna av arbetsdagen och sen ska jag hem. Hem och kolla på en film. Försöka samla energi. Försöka samla ork.

Påsk. Jamen det är den här veckan ja... Jag hänger inte riktigt med. Inte alls.

Påsk. Jag tror egentligen aldrig att vi direkt har firat påsk. Visst ställde väl mamma fram några hönor och tuppar när vi var små. Visst fick vi varsitt påskägg jag och syster. Visst åt vi ibland lite påskmat. Men i min värld är påsk inget speciellt.

Nu är det i alla fall dags för påsk. Jag jobbar nästan alla dagarna och i övrigt ska jag bara ta det lugnt. Ladda batterierna. Vila upp mig. Bara skrota runt. Bara vara. Det behöver jag.

Men jag är lite nyfiken. Hur firar du påsk?!

För snart tio år sen tog jag mitt körkort. Jag minns dagen som om det vore igår. Jag lurade mina vänner och sa att jag behövde gå från lektionen för att jag hade tid hos tandläkaren. Sen åkte jag till körskolan och hade en kort körlektion med min körlärare Åke. Tur var väl det för den körlektionen gick allt annat än bra och jag vet att jag sa till honom att jag kanske skulle strunta i det... Vem behöver ett körkort liksom?

Men jag åkte till uppkörningen och fick en trevlig äldre man som min uppkörarkontrollant. Jag behövde inte köra så länge. Drygt halva tiden och i min värld betydde det bara en sak - det hade gått käpprätt åt skogen. Uppgiven stannade jag bilen och funderade på vad jag hade gjort för fel. Lagom till att jag hade börjat analysera varenda liten detalj av uppkörningen sa han - du skötte dig galant. Den här lappen har du med dig tills du har fått ditt körkort. Jag var millimeter från att börja storböla. Jag hade tagit körkort!!!

Så var det dags för kortet. Jag hade piffat mig lite extra den morgonen innan jag cyklade till ICA maxi där de hade en fotograf. Typiskt nog öste regnet ner så det där piffandet hade jag ju kunnat skippa. Kortet blev allt annat än bra. Det ser ut som att jag har en mörk, mörk mössa på mig. Jag ser ut som en hopsjunken, rädd individ.

I tio år har jag stått ut med kortet. Visst spelar det ingen större roll egentligen, men ändå... Jag visar ju ändå fram det lite titt som tätt och ofta får jag höra - oj du var inte riktigt dig lik! - eller - oj vad mörkhårig du var här! - eller - så ung du ser ut att vara!

Idag var det dags för ett nytt kort. Ett kort jag ska stå ut med i tio år. Att säga att jag blev nöjd med resultatet vore definitivt att överdriva big time! Stel som en pinne (tanten sa - var noga med att du ser till att verkligen ha hela ryggen mot väggen i automaten. Bäst att lyssna), konstig blick (inte blinka, inte blinka, inte blinka) och med ett konstigt minileende på läpparna (kan inte vara med på kort utan att le så att tänderna syns eftersom jag har en sned framtand som kan sticka fram lite fult annars. Att le med stängd mun är svårt men jag ville inte heller se helt sur ut). Men kortet blev ändå helt ok. Jag får väl stå ut med det i tio år helt enkelt. 2022 blir det ett nytt. 38 år är jag då. Jädrans.....

Även om det inte märks på vädret att vi går mot vår så fick jag lite våriga känslor innan idag. Det berodde inte bara på paketet från HM som damp ner idag utan också på ljuset. Det är ljusare på morgonen och ljusare på kvällen.

En kund sa förra veckan att det nu blir 5 minuter mer ljus om dagen. Det blir 35 minuter på en vecka. Det är mycket ljus. Det betyder att det snart är ljust när jag slutar 18. Hur underbart känns inte det?! Otroligt!

Så jag längtar efter ljuset. Efter våren. Jag behöver det. Men nu.... Dags att krypa till kojs och kurera mitt onda huvud. Natti!

Såhär såg det ut i soffan för ett par timmar sen. En kall Vincent kröp in under min filt och kurade in sig vid mina ben. Kalla tassar mot låret. Lite bökande. Några grisljud och sen somnade han.

Jag pustar ut på soffan med en kopp te. Det har varit två långa veckor. Det känns i kroppen. Det känns i själen. Men nu har jag gjort elva av tolv och efter morgondagen tar jag välförtjänt helg med två dagars ledigt. Lovely! Och eftersom morgondagen består av reg-möte i Varberg så lär det gå rätt så lätt att avverka dag nummer tolv.

Men nu ska jag surpla i mig mitt sista te, skölja ur inpackningen jag har i håret, diska upp två grytor och stryka en blus sen kryper jag till kojs. Godnatt!

Förhållandet mellan mig och min skrivare är rätt stormigt. När han (ja jag utgår ifrån att min skrivare är en han) funkar så är han så himla bra! Då är vårt förhållande helt smärtfritt och det känns som att vi svävar på små rosa moln! Det är liksom bara så problemfritt och bra!

Men... Så kommer de där stunderna då det är helt totalt tvärtom. Stunder då vi inte synkar och förstår varandra för fem öre. Stunder då jag önskar att det var tillåtet att kasta honom hårt i marken (han är rätt tung så att kasta hårt är svårt, men jag skulle göra så gott jag kunde) och sen sparka och hoppa på honom. Allt för att få ut min aggression. Man skulle kunna säga att vårt förhållande antigen är perfekt eller totala katastrofen!

Det finns en tydlig gemensam nämnare när det kommer till katastroftillfällena. För när de stunderna kommer har jag ofta plockat isär honom. Och när delarna ska ihop igen så skiter det sig big time!! Han vill inte sättas ihop igen och jävlas värre än du kan tänka dig!

Första gången detta inträffade skulle jag kolla vilken typ av färgpatron jag skulle beställa. Dum som jag var tog jag ut den och sen fick jag inte tillbaka den. Jag höll nog på i nästan en timme. Svetten rann och hela jag var kolsvart av bläck liksom skrivbord, tangentbord och skärm. Jag svor ramsor som inte är okej att återupprepa. Som tur var kom min chef på besök den dagen och han fick tillbaka färgpatronen efter sisådär 30 minuter. Även han helt kolsvart och med ramsor som var nästan lika illa som mina.

Andra gången vi hamnade i bråk med varandra var när jag sen skulle sätta i den nya patronen. Jag svor en ännu värre ramsa och sa lite på skoj till en ny extratjej jag precis anställt och som denna dag skulle provjobba att hon efter mina svordomar säkert inte skulle vilja ha mig som chef. Det ville hon tack och lov och efter 30 minuter var mina händer kolsvarta men färgpatronen bytt.

Efter det var det faktiskt lugnt ett tag. Jag och skrivaren hade en underbart fin relation. Så åkte jag på semester och då gick han sönder. Tjejerna ringde och ordnade en ny skrivare och jag hoppades att det skulle vara en ny sort. En enklare variant. Men icke. Samma skit!!

Idag hade vi ännu en dust jag och min käre skivare och jag var ärligt talat sekunder från ett psykbryt. Jag plockade isär honom precis enligt instruktionerna, men sen gick det inte att få ihop honom. Stört omöjligt! Att tillägga är att mitt kontor är ungefär en kvadratmeter stort. Man kan knappt kalla det kontor. Skrubb är ett bättre ord. Det finns ingen yta att tala om och skrivaren går inte att öppna fullt ut eftersom en hylla sitter i vägen. Det går inte heller flytta den för vart skulle jag ställa den...? Men skit samma. Patronen skulle i alla fall bytas men gick inte att få tillbaka. Efter 45 minuter var tårarna och arga skriken inte långt borta. Svetten lackade och jag kände mig nästan klaustrofobisk där i skrubben. Hur f*n skulle jag få ihop skiten?

Till slut fick jag nog. Jag slet loss sladdarna och ryckte ut skrivaren från den lilla trånga hyllan. Nu skulle man kunna tro att jag slängde den så hårt jag bara kunde i marken och sen hoppade och sparkade på den, men icke. Nog för att jag var argare än argast, men jag kunde ju inte låta fanskapet vinna. Nej.... Jag satte skiten på bordet i köket och fortsatte min kamp. 45 minuter senare lyckades jag! Den nya patronen var i!!!! Yes!!! Tog bara en timme, svarta händer och svordomar jag inte ens tänker tänka igen. Men jag vann över skiten. Ha fick du din sabla skrivare.

Nästa gång patronen behöver bytas ska jag planera in semester för om jag behöver ta den kampen igen ligger nog skrivaren där trasig på golvet...

Det är isgata. Riktig blankisgata på sina ställen. Onödigt, tråkigt och livsfarligt. Jag tror att om jag inte halkar idag så halkar jag inte alls i vinter. Kanske skulle man ha tagit skridskor på sig....?

Idag är det på dagen ett år sen jag skrev på mitt nya anställningskontrakt. Jag minns hur nervös jag var där jag satt med nye chefen mittemot, kontraktet på bordet och pennan i handen. Det var så svårt att förstå. Det jag väntat på och kämpat för så länge blev nu verklighet. Jag hade fått jobbet jag ville ha. Efter alldeles för lång väntan. När jag satt där och läste igenom arbetsbeskrivningen undrade jag för mig själv hur i herrans namn jag skulle kunna göra allt det där. Vad gav jag mig in på? Skulle jag ro iland detta?

Idag är det på dagen ett år sen jag lämnade in min uppsägning på mitt gamla jobb. Jag var så nervös när jag skulle ringa de två samtalen att jag skakade och mådde illa. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur reaktionerna skulle bli. När det var gjort satt jag ensam inne på kontoret på jobbet och skakade ännu mer. Den tunga stenen som så länge bott i mitt bröst släppte långsamt. Stenen som stundtals hade känts så enormt tung och stor. Stenen som under dagar, veckor och månader hade fått mig att må dåligt och tvivla på mig själv. På några sekunder var sen borta. Pytts väck. Jag kunde helt plötsligt andas igen och jag smålog för mig själv där på kontoret. Fyra veckor. Fyra veckor.

Idag är det på dagen ett år sen jag ringde underbara C, som inte bara var min referens för jobbet utan också var ett enormt stöd det sista halvåret på gamla jobbet. Hon kom in när allt kändes tungt och lyfte mig. Gav tillbaka lite självförtroende. Sa att jag var bra. Hjälpte mig att härda ut de där sista månaderna tills mitt jobb kom. När jag ringde C den där morgonen fick jag glädje i andra sidan luren. Vemod men glädje och jag inte tacka henne nog för det hon gjorde.

Det senaste året har verkligen varit fyllt av tuffa utmaningar och slit. Men det har varit så otroligt obeskrivligt roligt! Jag har fått testa mina gränser gång på gång. Pressat mig själv mer och mer. Lyckats med saker jag inte trodde jag kunde. Det förlorade självförtroendet är tillbaka. Jag har fått så många kvitton på att det jag gör är bra. Det är helt underbart att höra. Och när jag tänkte tacka för att jag fick chansen fick jag i stället ett stort tack att jag valde att tacka ja! För mig var det en självklarhet.

Så nu påbörjar jag snart år nummer två. Jag är spänd av förväntan över vilka utmaningar som komma skall. För utmaningar kommer... Det vet jag, men jag hoppas ändå att år nummer två blir lite mindre turbulent än år nummer ett. Vi hoppas på det va? :)

När jag var på stan med Fru A i lördags hittade hon ett trepack med nagellack som vi båda slog till på. I förpackningen fanns ett blått, ett silvrigt och ett glittrigt lack. Gillade det silvriga allra mest så det testade jag igår. Det blev riktigt metalligt och fint! På två av naglarna målade jag även på ett lager av det glittriga för att få lite effekt. Jag är mest van att ha färgglada lack så det är lite ovant, men jag gillar det!!

Nu tar jag helg. Även om det bara är för några timmar så hoppar jag i mysisarna, drar på mina nyinköpta fårtofflor och skrotar runt. Jag inleder med att laga en megagryta korvstroganoff med bulgur och vitkålssallad. Sen röja ordning i köket. Sist soffhäng med Sex and the city, Kontoret och Äkta människor. Efter det däckar jag nog. Men efter den här veckan är det fullständigt ok!

Sitter äntligen på en buss hem. Dagen har varit fylld och nu måste jag hem och få några timmars sömn innan det blir jobb.

Så... Dagen då. Vaknade förvirrad strax efter 09 när klockan ringde och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det är ju lördag skrek hela jag! Men jag pallrade mig upp och begav mig till jobbet.

På jobbet var det lite mindre galet än i fredags, men ändå galet när folk kom med 5-10 par skor var. Jobbade 3,5 h innan jag begav mig till herr och fru A med ett gäng femfyrssemlor. Jag och frun gick på stan. Sen mat, mello och film. Missade bussen hem med två minuter och fick sitta i lätt snö och vänta (tack för luva).

Nu är jag snart hemma och jag ska stupa i säng så jag orkar jobba lite imorgon. Längtar lite till fredag!

Japp. Intressant värre. Nu är min buss framme i alla fall. Hej hopp!

Fredag kväll. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var mör efter jobbdagen. Halva reapriset tar på krafterna so to say, men oj så kul!

Helgen inleddes med middag på favvo-thaien Moon Thai Kitchen med favvo-Anna! Perfekt!

Nu avslutar jag fredagen med ett avsnitt Sex and the city. Imorgon blir det jobb. Egentligen är jag ledig, men ibland får man offra sig. Morgondagen är en sådan ibland. Men lite sovmorgon ska jag unna mig.

Så... Dags att somna.