Nu går det inte att förtränga och ignorera längre. Jag ska springa Göteborgsvarvet den 21 maj 2011. När jag kom hem för en stund sedan låg startbeviset där på dörrmattan. Det kändes lite som att det skrattade åt mig. Haha! Ska du springa? Jamen du har ju knappt börjat träna och mig ska du få smaka på om bara en månad. Hur tänkte du nu? *skratt*

Ja, jag vet att jag säkert kommer att klara det! Varför skulle jag inte göra det? Men min plan... Mitt mål... Det gick inte som jag ville! Jag gillar det inte. Men... Jag ska putta bort de tankarna och satsa på att i stället göra det bästa utefter förutsättningarna som ges. Det vill säga... Knappa fem veckors träning. 2,1 mil. Ja, paniken börjar så smått komma!

Som om inte detta vore nog... När jag loggade in mig på vårt intranät idag möttes jag av en stor bild på ett gäng löpare i extremt gula tröjor. Tillsammans med rubriken är budskapet tydligt. Nilsongroup betalar startavgiften för alla anställda som vill springa Midnattsloppet! Utan att tänka anmälde jag mig. Ooooops... Men... Jag ska bannemej ha revansch efter förra årets fiasko med en fot som gjorde ont loppet igenom. Så det så! En mil ska jag väl klara av?

Jag kan inte låta bli att ställa frågan... Varför gör jag såhär? Varför går jag och anmäler mig till en massa lopp? Jo, för att jag trots allt tycker att det är rätt kul... :)

Och Maria! Mina skor funkar alldeles utmärkt än så länge...  Men jag har bara sprungit i dem tre gånger.