Idag har jag ont. Ont, ont, ont. Kroppen har fått sig en kickstart och träningsvärken har intagit min arma kropp!

Efter en galen dag på jobbet igår begav jag mig till Friskis för att köra step. Upptäckte rätt snabbt att mitt nyladdade träningskort inte funkade, men jag fick gå på passet ändå! Någon hade gjort fel när jag fyllde på det dagen innan så det gäller inte förrän från och med idag.

Jag har inte varit på step up på länge. Fråga mig inte varför för det är ju superroligt! Med rätt ledare och musik vill säga. Igår var båda kanon! En favoritledare som gjorde inhopp. I like! Grejen när jag går på step är att jag glömmer bort att jag tränar. Jag tar i för kung och fosterland, men eftersom det är så roligt tänker jag inte på att det är jobbigt och svettigt. Det är upp för brädan, armar som far runt, över brädan, upp med ett knä, snurra runt, en arm som ska upp... Jag är helt inne i passet!

Sen ska jag inte skryta med några färdigheter i step. Verkligen inte. För när jag tänker efter känner jag mig lite som ett ovigt kylskåp (när är ett kylskåp någonsin vigt?) som tror att det är med i So you think you can dance. Det är lite klumpigt och utan det där härliga flowet som ledaren har. Jo, jag gör allt i rätt takt och rörelserna är klanderfria, men det ser liksom inte sådär följsamt ut. Lite kylskåpsvarning. Och med tanke på träningsvärken jag hade igår så är det ju inte direkt så att kylskåpskänslan minskar. Snarare tvärtom!! Men inlevelsen är det inget fel på! Jag kör på som om jag hade det där flowet. Stora rörelser. Mycket armar. Stora hopp.

Hur jag ser ut när jag studsar runt där på golvet vill jag inte ens tänka. Men du...? Det bjuder jag på!