Det händer ibland att min hjärna inte lyssnar på mig. Den lever sitt eget liv och vill inte alls som jag vill. Sådana stunder är jobbiga för det känns som att kroppen och hjärnan liksom inte riktigt synkar och fungerar som den ska. Det blir svårt att fokusera och det känns bara rörigt och konstigt.

Just nu är jag inne i en sådan period. Hjärnan, kroppen och jag vill inte samma sak. Hjärnan vill en sak, kroppen en annan och jag står bara emellan och vacklar. Nej, jag är inte galen utan försöker bara på ett någorlunda vettigt sätt förklara hur jag känner. Ta till exempel det här med träning. Hjärnan vill träna! Den är inställd på att träna sina tre eller fyra pass i veckan. Kroppen däremot vill totala motsatsen. Den vill sitta hemma i soffan och käka glass och kolla på tv. Mittemellan står jag. Jag vill egentligen gå och träna, men samtidigt lockar soffan.

Nu är träningen ett väldigt simpelt exempel på hur mitt lilla I-landsproblem visar sig. Men du kanske förstår hur jag känner?

Främst är det hjärnan och jag som inte är överens för tillfället. Jag försöker få hjärnan att sluta tänka så himla mycket. Det bara förstör och förvirrar bara. Men hjärnan lyssnar inte! Den vill tänka. Tänka tills det gör ont! Jag däremot orkar inte tänka! Jag vet att det ändå inte leder någonvart. Ändå tänker hjärnan! Nej... Jag är inte galen. Ibland har jag bara stunder då det är såhär. Nu är en sådan stund.

Så därför uppmanar jag dig min älskade lilla hjärna... Sluta tänka! Sluta vara så himla jobbig! Det stör mer än vad det gör nytta. Punkt slut.