Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Ibland för höga. Eller ja.... Alltsom oftast för höga. För mig är det bra! Oftast..... Då pressar jag mig själv lite, lite till för att nå högre, längre, bättre. Så har jag alltid tänkt.

Ibland blir kraven på mig själv för mycket. De blir stressande och tunga att bära på mina små axlar. Ibland känner jag att jag inte räcker till. Men är de där kraven väl satta är det svårt att sänka dem. Då får jag snällt gilla läget och försöka även om det kan kännas både tungt och jobbigt.

Men... När kraven finns där och jag sen presterar, levererar och visar att jag bannemej kan.... Ja då för kraven bara med sig något gott! Då sitter jag där med lyckan sprittandes i kroppen, med ett leende jag inte kan sudda bort och med en svag stolthet i bröstet.

Stoltheten har alltid varit den tuffa biten. Att faktiskt berömma mig själv, säga att jag är bra och sen bara njuta av framgången. Många gånger höjer jag raskt kraven och tänker: jamen jag kan ju faktiskt ännu bättre! Jag har blivit lite bättre. Kanske för att jag har blivit pressad till det av såna som ser det jag gör. Som tycker att jag faktiskt borde ge mig själv cred för det jag gör. Så nu tillåter jag mig själv att njuta och känna stolthet innan jag höjer ribban.

Just idag är en dag då jag nådde ett mål. Ett stort mål för mig och lyckan var total. Lättnaden likaså. Tårarna av glädje brände bakom ögonlocken och för en sekund eller två.... Nej faktiskt längre än så... Ja då kände jag stolthet! Över mig själv. Över att det jag kämpat och slitit som ett djur för faktiskt kan bli verklighet. Över att lilla, lilla jag faktiskt kan.

Så idag väntar jag med att höja ribban och kraven. Jag är väl värd en tid för att smälta och berömma. För fasen vad jag kan vara grym!

Trevlig helg på dig!!