Oktober och hösten är här. Imorgon är det en månad sen vi åkte till New York. Ofattbart! Konstigt!

Min traditionella och årliga hösttröttthet har kickat in på allvar och det känns stundtals som att jag går runt i någon form av dvala. Tunga ögonlock, seg kropp, mosig hjärna.

Det är det här med ljuset. Eller snarare bristen på det. Mörker. Jag har egentligen inga problem med de mörka kvällarna. Då ska jag ändå krypa ner och sova och jag sover bättre när det är mörkt.

Nej det är det här med mörker på morgonen. Det är det jobbiga. När klockan ringer är det mörkt ute. Nästan helt svart faktiskt. Kroppen vill inte riktigt vakna. Inte riktigt förstå att nu är det morgon och dags att kliva upp. För kroppen känns det som mitt i natten.

Varje år samma sak. Varje år samma förvåning över denna trötthet. Att jag inte lär mig?!

Men jag tänker framåt! Efter jul vänder det. Då blir det ljusare och snart är det vår igen. Japp så tänker jag! Fram tills dess går jag runt i min dvala. Och så tänker jag på solen.